Barnen var mycket nöjda med att Peter tagit med sig smurfhuset och alla smurfarna från det ljuva 70-talet - eller möjligen början av 80-talet hem.
Helgen har varit intensiv, imorgon börjar vardagen igen och jag undrar verkligen hur allt ska bli i vår.
Det tänker jag på nu, här hemma i föräldrahemmet. Och överhängande är förstås oron för mamma.
Tänk på smurfarnas tid på 70-talet, eller som sagt kanske 80-talet. Vad problemfritt allt var då. Alla man kände var friska och man var odödlig, hyfsat vig och vågade klättra 20 meter upp i vilka träd som helst. Man höll reda på sig själv och ingen annan fast egentligen var det de vuxna som höll koll, man arbetade inte och man vaknade pigg och glad om morgnarna. När vi slutade nian klädde vi till och med ut oss till smurfar, cyklade runt och sjöng "saft, saft, hallonsaft" och hade hela livet och sommaren framför oss.
Det är annat nu. Glada stunder, ledsamma stunder - visst går det upp och ner, men framför allt är man vuxen. Mer än någonsin. Och om man blir starkare för varje sak som händer vete sjutton, men mer ödmjuk blir man nog. Inför livet, med sina härliga och sorgliga ögonblick, dagar som passerar, glädjeämnen och ledsamheter...
Jag menar inte att jag vill tillbaka. Skiftningarna är väl det som gör livet? Nu är det tungt bara.
Ge mig lite hallonsaft och vänd uppåt, säger jag.
1 kommentar:
Kram
Skicka en kommentar