Tittade på det på hemnet minst hundra gånger. Inredde det i huvudet. Tänkte på alla jullov, sportlov och påsklov vi skulle spendera där. Var slalompjäxorna skulle stå. Vilket längdspår som var närmast. Vart midsommarstången kunde passa bäst och hur vi skulle placera sängarna i sovrummen. Sommarloven. Svampen i skogarna.
Vi drömde om att bygga en bastu vid bäcken som gick på tomten. Peter såg fram emot fiskehelger vid Klarälven. Jag tänkte på vilka gardintyger som skulle passa och vilka väggar som skulle målas. För att inte tala om möblerna som ingick.
Vi fick barnvakt och stämde träff med mäklaren och fick se det fina, fina gamla huset. Innan hade vi undrat om det skulle se lika bra ut som på bilderna. När vi var där infriades alla våra förväntningar och mer därtill.
Det var ingen idé att titta på andra hus för det var ju det här vi ville ha. Med 1800-talshärbret och logen intill (i förgrunden) med texter på timmerväggen från drängen för länge, länge sen. Med den porlande bäcken och bron över den. Med verandan mot Klarälven och jordkällaren som rasat in där fram. Med vedspisen, kaminen och den falska kakelugnen. Och möblerna. Sa jag möblerna?
Lite dåligt sov vi allt den där dagen vi bjöd utgångspriset.
Och sämre blev det väl när vi blev överbjudna, överbjudna igen och överbjudna av en tredje budgivare och huset gick upp till dubbla priset.
Jag tittade på prospektet idag när jag rensade papper. Drog en djup suck. Tänkte att det kommer fler chanser.
Men jag sörjer det faktiskt.
Inte för att vi inte har något att göra. Inte för att det är kört, för egentligen vet vi inte ens hur bra idén var.
Men för att vi tyckte så himla mycket om det.
Och för gardinerna. Och möblerna. Och härbret. Och bäcken. Och drömmen.
2 kommentarer:
Jobbigt med obesvarad kärlek...
Underbart mysigt! Men det kommer fler säkert.
Kram
Skicka en kommentar