Är utan man och barn hemma hos mina föräldrar och när de åker till jobbet imorgon ska jag bara göra... ingenting. Ofattbart. Framåt eftermiddagen blir det träff med gamla kära vänner.
Farmor begravdes idag och tårarna rann och rann och rann. Så vackert, så ljust och så värdigt.
Det blir alltid en märkligt uppsluppen stämning på minnesstunder efter begravningar, åtminstone när det är gamla människor som begravs. Det är ett tillfälle att träffa alla, som kanske aldrig kommer åter. Vi passade på att fota alla kusiner och minglade i det fina vädret efter maten.
Fast det är så konstigt när man tänker på det. Platsen vid honnörsbordet, där prästen sitter och de närmast sörjande. Där farmor så självklart borde sitta, som hon gjorde när hon fyllde 100. Och så gör hon inte det. Hon är inte där men är där ändå. I minnet. Märkligt märkligt är det.
2 kommentarer:
Fint du skriver om din farmor. Njut nu av lugnet!!!
Tack Mariana!
Skicka en kommentar