För exakt en vecka sedan springer jag 8 km med grannen och avslutar med ett härligt dopp i det svarta djupet nedanför bryggan. Vi vandrar hem i sommarkvällen och hela livet känns bra, speciellt med allt det roliga som ligger framför.
Stolt berättar jag för Peter att jag orkat hela vägen runt sjön. Först ser han glad ut men sedan berättar han om Tage som kräkts 6 gånger. Resten vet du om du läser mina inlägg.
Mycket roligt har det inte varit sedan dess. Nu börjar han i alla fall piggna till, vår lille 1-åring. Vi andra också.
Vi tänkte avsluta den här långa sviten med en begravning imorgon. Det kommer att bli så sorgligt och så fint.
Sedan hoppas vi på semester. Är det för mycket begärt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar