Klipp och ånger

Minuten efter att bilden togs gick saxen genom de små ljusa testarna. Huvudet rörde sig snabbare än metallbladen och jag var livrädd att råka klippa i en örsnibb.



Han behövde jämnas till lite i topparna. Men när saxen väl började arbeta blev det mer än så.

De små stråna yrde. Landade på Morris svarta päls. Hår som hår, sa vi och fortsatte. Peters finger kom i vägen för saxen och vi svor. Tage skrattade.

Klipp klipp klipp.

Klipp klipp.

Klipp.

Klipp.

Klipp klipp.

Klipp.

Min lilla bebis blir sig aldrig lik mer och jag saknar honom. Jag känner mig till och med lite ledsen över den pojke som växte fram och bytte ut lintottsprallen.

Kanske kommer han tillbaka. Kanske växer håret ut snabbt igen till en busigt ljuvlig kalufs.


Här borde efter-kortet ligga. Men det var inte läge för fotograferande när jag mest var förskräckt över hur mycket jag egentligen klippt. Och för vart bebisen tog vägen.