Jag vågar säga att just vid målgången hade jag det förmodligen lika besvärligt. Tur att björnarna kom förbi en liten stund.
Ett foto på segraren Peter var tyvärr för mycket begärt. Med ord kommer man i alla fall en bit på väg.
Vi såg honom lång väg med den vita mössan och de kraftiga armrörelserna. Han kom stakandes med lycklig blick och vi vrålade PETER, PETER, HEJA, HEJA! Och han vinkade och han spurtade men klarade ändå inte arbetskompisens 8:19 till viss besvikelse.
Nästa år säger han att han hoppar över.
Synd, jag som var lite sugen på en repris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar