När vi var på Liseberg i juni, någon gång strax innan Tage föddes, fick han syn på Nappomaten hos kaninerna, sa "där vill jag också lämna mina nappar!" Vi tyckte inte att det passade bra då, med ett syskon i antågande och ingen förberedelse. Men idag var det dags.
Hemma samlade vi ihop dem i en korg. Åh vad han tyckte det var härligt med den där korgen med hela botten täckt av färgglada nappisar.
Han skramlade och kastade och stoppade i munnen om vartannat hela förmiddagen, tog en tupplur i bilen in, en sista gång och sen, direkt efter farfarsbilarna tyckte han att det var dags. Överlämningen gick hur bra som helst och han var blyg snarare än ledsen. Min gamla elev i hatten var extra mån om honom, även om det inte syns på bilden.
Men ikväll har varit en kväll av längtan och förtvivlan, tills ögonen åkte igen 22:20. Det är inte utan att vi fasar för natten. Det är inte utan att man tvekar på att verkligen vänja Tage vid napp när man ser sorgen i Einars blick, saknaden, förlusten. Det är nästan så att till och med jag saknar napparna.
Men det är lite för tidigt att utvärdera än. Kanske är det bara jobbigt denna första kväll. Fast med Hilda satt det i 10 nätter. Skriken av saknad.
Tänk att livet redan måste vara hårt. Även för en mamma och pappa... Medkänsla och fasan inför natten är tunga som stenar i hjärttrakten.
Godnatt! Godnatt napparna.
En epok är till ända.
2 kommentarer:
Åh stackars, jag misstänker att aron kommer ha lika svårt när det bli dags, fast han kan leva med att det inte finns napp på dagis. bästa sättet att sluta är nog att göra det när dom är så små att dom glömmer det snabbt ;)
Ja, det här känns nästan i svåraste laget. De var honom så kära... Kanske kan du ge npgra tips om hur man slutar tillräckligt tidigt sen?
Skicka en kommentar