Är det någon mer som ser ett samband här?
Och herregud vad varmt det är idag. Mina fötter är som en elefants.
Vidare har jag fått ett antal déjàvu-upplevelser över förvärkar. Med Einar höll det på i en månad innan han väl föddes. Kanske delvis därför jag tyckte att han tog evighetslänge på sig att komma ut. Jag brukade ligga och se på klockan hur många minuter det var emellan om kvällarna. Sedan vaknade jag på morgonen och hade sovit hela natten, alltså hade de slutat. När det till slut satte igång var det en morgon istället för en kväll som det brukade när det var falsklarm.
Kanske var det därför jag blev så konfunderad härom morgonen när jag hade molande värkar i bilen till jobbet. När benen vek sig och jag satte ett knä i trappan väl framme. När det inte ville sluta och jag tänkte på hur praktiskt det vore i framtiden att ha en födelsedag precis i början av juni.
Tyvärr inser jag att det inte spelade någon roll att det var på morgonen. Det har inte börjat. Det har bara börjat göra ont. I värsta fall varar det en månad, fast med bättre och sämre dagar.
I värsta fall blir det en månads värmebölja dessutom. Och nu vet jag att jag låter förb-nnat gnällig.
Under tiden får man väl sätta ut alltför små badbaljor till barnen. Det får till och med mig att dra på munnen.
2 kommentarer:
Usch vad jobbigt det låter, men samtidigt väldigt spännande. Minns Filips sista tid när det var så tungt... Det kändes som huvudet var halvvägs ute. Gick runt och spännde mig hela tiden för jag hade en konstig tanke att om jag slappnade av skulle han glida ut (men så lätt gick det ju inte sedan tyvärr :-D )
Japp. Det är dubbelt. Riktigt jobbigt vissa dagar och konstigt nog nästan längtar man efter smärtan. Den där riktiga, när man inte tvivlar på att det har börjat, den som man måste i genom på nåt sätt och är lika bra att ta så fort som möjligt. Och som gör att man får stå öga mot öga med det nya livet.
Hihi, glida ut. Nä inte precis:)
Skicka en kommentar