Det kunde knappast komma lägligare

det här.

Och hade jag inte haft så förbaskat med biverkningar redan nu i vecka 30 hade jag inte bangat för att tänka på en fjärde någon gång.

Det är lite otäckt när det känns som om man inte vill vara med längre. Tio veckor tyngre, tio veckor sjuklig trötthet, tio veckor mer kissnödighet, nervhugg, sammandragningar, krampande vader och fötter. Kan jag få ta en paus, snälla? Kliva ur magen och ta ett glas rött? Nähä, inte det.

Förresten kan det bli tolv veckor till, om det blir som med Einar. Ändå gör jag high-five med Peter över alliansens fromhet.