När det finns sådant man hade kunnat skriva hur mycket konstigheter som helst om, när tiden liksom är mogen för det, men väljer att vänta...
När man inte kommer på något man önskar sig i julklapp och inte har någon gedigen önskelista att skriva...
När julkorten börjar ramla in och man inte ens har letat fram alla adresser och hittat den rätta pennan...
Det är då man lägger ner bloggandet och sånt som har med skrivande att göra, för att i stället vira lingonris runt kökskronan och vita band med guldhjärtan för att förnya sig lite, eller för att det var det band man hittade.
Alltså, jag tänkte inte sluta blogga (kanske hoppades någon?). Jag fortsätter bara utelämna en stor del av det som händer i livet och arbetslivet, fortsätter fundera över vad jag möjligen önskar mig i julklapp och så går jag väl och köper vanliga frimärken imorgon för att det där med julkortskuvertet och julfrimärken redan är försent.
Men ljuskronan är i alla fall färdig för att fira jul.
3 kommentarer:
Du kanske kan kopiera min kategori: konsten att blogga om ingenting!
Jag gett upp det där med julfrimärken för länge sedan. Korten ligger ialla fall klara på bordet... men vägen från bordet till postlådan känns väldigt lång!
Man får ibland bita sig i fingrarna för att inte skriva för mycket tycker jag. Men jag brukar klaga av mig hos mina stackars arbetskamrater och de är hjärtligt välkomna att själva få klaga hos mig om de vill.
Visst är det en avvägning, det där med vad man egentligen vill berätta och bör berätta. Jag gillar den etiketten, Sanna!
Skicka en kommentar