Dina eller mina ögonblick

Är det ögonblicken, känslan eller objektivet som gör det? De där bilderna som har något alldeles extra, en varm förnimmelse av att vara en del av något större, en pusselbit av var och ens liv - att titta på, ta fram och minnas.

Eleverna ägnar stora delar av sin tid vid datorn med bilddagboken. En bild säger så mycket och jag funderar över det där med visualsering som en allt viktigare del av vardagen. Lätt att tillgodogöra sig, rentav njutbart för stor som liten, läskunnig eller inte, fullt upptagen eller ledig. Alla hinner titta på ett ögonblick.

Det här är vår helgs kanske bästa ögonblick. Åtminstone ser det så ut i efterhand. Känslan var kanske en annan för oss som upplevde dem än den du får som tittar, såvida inte du var med förstås. Fast känslan blir ändå inte densamma för alla som var med, eller hur? Vi har olika repertoarer inom oss av känslor och förförståelse; tomma luckor mellan raderna som vi fyller ut på vårt eget sätt. Det är det där man vill åt som skribent eller fotograf; locka fram känslorna, få någon att känna igen sig och ta fram den egna referensramen. Komma åt där det känns och behålla, beröra och ge en tankeställare eller en ny infallsvinkel.

Njut av ögonblicken - mina och dina!