Gott Nytt 2010

Nu drar vi från snön och den -15-gradiga kylan in mot stan på nyårsfest.

Vi har ägnat dagen åt att fixa dessert, lite tapas (småpajer och fyllda champinjoner) och barnbadning. Alla är uppklädda, sitter i bilen och vi känner oss redo för något större. Lämna 00-talet och gå på första hela decenniet. Kvällen tänker vi ägna åt gourmetmat och smaskiga avslöjanden, raketer och bubblande drycker.

Katterna ligger hemma och tvättar sig intet ont anande om kommande nyårssmällar.

Och vad händer

dagen efter man skriver om hur mycket man älskar vinter och snö?

Man vaknar, landskapet och utsikten är som ett vykort, det känns som att bo på en fjälltopp. Luften är hög, solen går sakta upp och man njuter av att ha dagen framför sig.

Efter frukosten åker familjen iväg till ett härligt golfområde med fina pulkabackar och längdspår. Tyvärr finns det faktiskt en hake denna gnistrande vinterdag. Temperaturen är nämligen FÖR låg.

20 barntår fryser. Två par kinder blir frostnupna och det känns helt enkelt för kallt. Ingenting hjälper. Man får en déjavu från vasaloppsmorgonen 1:a mars när två små barn skriker och skriker och skriker att det är KALLT. Man undrar när Peter ska lösa av en, han som är ute i spåret när jag kånkar skidor, ryggsäck och drar en kälke med två kalla barn på, två som vägrar gå ett steg i den för KALLA vintern.

-Jag känner inte heller mina tår, hade jag lust att skrika. Men gnäller jag fast jag har så HÄR mycket att bära plus att jag drar er?

Imorgon blir det trädgården som gäller för barnen. I helgen blir det längdskidåkning med kompis. Vi utsätter inte barnen mer, förrän de blir tillräckligt gamla för att bita ihop. Som vi.

Härligt härligt vinterliv

I vår familj älskar vi snö. Även om någon kanske tror att jag är ironisk, så vill jag verkligen understryka att det är alldeles sant! Vi älskar vintern och förstår inte varför man kan låta bli.

Ett inre jubel spred sig när jag såg snömolnen som förvandlats till ett totalt snötäckt takfönster uppe i badrummet i morse, temperaturmätaren på sådär -5 och ihållande snöfall. Så ihållande att till och med en katt som rusar runt snabbt som en pil är mer vit än svart.

Förstår någon egentligen hur bra skidföret kommer att vara imorgon? Visst, Peter kanske i synnerhet (den gamle vasaloppsveteranen), men av er andra?

Så fort vi diskat undan här efter frukosten är vi redan på väg ut i spåret. För att inte tala om pulkabacken.

Det bästa av allt är att vi är lediga, tillsammans och att jag inte ens behöver köra bilen på vintervägarna om jag inte har lust. Bara ta skidorna. Eller kälken.

Ska de ta tillbaka katterna?

Min gamla kursare som har fött upp både Sune och Morris, var här idag och hälsade på tillsammans med sin sambo.

När jag berättade för barnen i morse att de skulle komma undrade Hilda:
-Kommer hon för att ta tillbaka Sune och Morris nu?

Ändå blev de vänner ganska snabbt.

Undrar om hon inte var liiiite sugen ändå, på Hildas förslag? Sune kände helt klart igen, visste att han tyckte om.

Nu har de åkt och katterna är kvar. Alla kan sova gott.

Så, vad bjuder du

Amanda?

Det står inte made in China i botten, lovar.

Peter har aldrig funderat på att sälja den, förrns möjligen nu. Det beror förstås på budet.

En underbar liten Selma

från en av de engelska kanalöarna döptes här hemma i Sverige idag i ett riktigt snölandskap.

Att en liten kan vara så perfekt. Bara vara skapt med den sötaste lilla näsan, en fast blick från mörka ögon och hår som redan är bra mycket längre än Einars, perfekta händer och fötter och ett nöjt gurglande.

Och förutom åsynen av den lilla bedårande tösen var det så roligt att träffa den lilla släkten som finns på min mammas sida, äta fisksoppa och hembakt tunnbröd och hinna prata flera långa stunder med var och en som njöt av högtidsdagen.

Årslista

Amanda körde den här listan för ett par dagar sen. Nu hänger vi på.

Årets bedrift: Att Peter vann en digitalkamera och en förstoring för årets foto i kommunen.

Årets bittra: Att lärar"karriären" skulle ta slut på ett rätt fult sätt.

Årets bästa semester: Vi var för mycket sjuka på Teneriffa så det får bli Vasaloppsresan.

Årets nytillskott: Morris matvrak.

Årets förlust: Också lärarjobbet? Kanske en bra förlust.

Årets vuxenpoäng: Att vi satt upp ett spaljéstaket med ett antal planterade klängrosor (som vi för övrigt inhandlade hos en lantlig uppdrivare med enbart rotäkta exemplar)

Årets fysiska förändring: Hemlig alternativt sviterna av svininfluensavaccinet.

Årets nya kändisförälskelse: Idol-Erik.

Årets mest gåshudsframkallande låt: Oh Helga natt klockan 00:05 på julafton med Jussi Björling som varje jul.

Årets läsupplevelse: Nattfåk av Johan Theorin eller Tre sekunder av Roslund&Hellström.

Årets insikt: Att omge sig av teknikprylar är en viktigare del av livet än vad vi tidigare trott.

Årets teve-besatthet: Bonde söker fru - sjukt roligt att följa.

Årets fest: Torde vara årets enda bröllop med en sagolik tur med vädret, god mat, schysst lokal och en del nya bekantskaper.

Mer jul

Mer jul
jag vill ha meeeer juuul
tusen stjärnor som tindrar
glitter så långt jag ser
av juleljus som glimmar
vill jag ha meeeer
jag vill ha mer
mer mer
mer mer

mer julmat - och det finns som tur är hela kylen full
mer tomte som tittar alltför långt ner i säcken

mer skräckblandad förtjusning hos barnen

mer julklappar - och mindre av påsar med presentpapper, kartonger och gamla snören i hela tvättstugan
mer julkaffe

och mer leeeeedighet

Sååå...

Ha en riktigt GOD JUL!

Dopparedagen i antågande

Nu är det väl snart dags att dra igång firandet då.

För paketen är inslagna... sånär som på barnens
tomteänglarna färdigpysslade, möjligen slöseri på tid den 23:e, men med fint resultat

pepparkakorna bakta
huset städat...nja (ingen bild kanske talar för sig självt)

skinkan griljerad och provsmakad

för övrigt ligger snön vit som ett tjockt härligt bomullstäcke över nejden, Karl-Bertil Jonssonska toner plonkar i bakgrunden och Peter diskar av hjärtans lust.

Och vad jag håller på med behöver kanske ingen undra.

Av tretton kort

som kom i brevlådan idag var det:

-ett ljuvligt nytillskott som vi inte visste om
-ett med avsändare jag är extremt osäker på
-ett där vårt efternamn är ganska mycket felstavat
-ett som var skickat ända från Kanarieöarna
-ett vars avsändare inte skickat kort på en sisådär sju år

...och resten med foton på söta små barn

Tack för det posten!

Till mammas ära

idag på födelsedagen när vi inte ens ses, får det bli katternas förehavanden som präglar inlägget.

-Titta Peter, vad det har snöat, och det går två spår bredvis varann!
-Nej, ett fram och tillbaka. Den ene har bara suttit på trappan hela tiden.

Morris... Han vill bara vara inne med oss. Jaga snören, och nu senast sniffa på knäck.

Grattis mamma på din dag! Vi ses allihop på julafton.

Små klåfingriga kockar

Jahaja. Har barnen den vänligheten, så varför inte. Jag surfar istället, ni kollar spisen!

Observera! Kan inte rekommenderas längre stunder. Den hårfina skillnaden är en flaska full med teriyakisås eller en tom flaska teriyakisås med kladd på golv, bord och pippistrumpa. Det var roligt så länge det varade. Ska aldrig mer glömma det där om frihet under ansvar.

-Om inte det här hade hänt med Einar och teriyakin, Hilda, då hade alla suttit och ätit nu.
Jag bara berättar läget för henne.
-Uhuu. Och nu sitter jag här själv.

Snölandskap, hästupplevelse och kusinträff

Vi behövde bara åka till en av närmsta släktingarna för att hamna i gnistrande snölandskap, hästar, hö, pulka och julkakor. Det är ett alldeles nytt påhitt för i år som gärna får bli en tradition.

Hur roligt det än är att vara ute på pulka och häst är ändå kusinerna det roligaste. I alla fall tycker nästan båda våra barn det i bilen hem.
-Jag tycker Emelie är roligast, säger Einar, och jag tycker Edvin är roligast.
-Jag tycker allt är roligt, säger Hilda trumpet.

Sedan somnar de gott under månens skära på den svarta himlen längsmed E6:an.

Inspirerad av Ernst

I Ernst tips inför julen under fredagskvällen visade han hur man kunde lägga krut på att skapa julstämning vid entrén. Behöver jag säga att Peter tittade på/inspirerades av programmet?

Tack Ernst, för tipsen till min man. Nu börjar jag känna sinnesfrid och julestämning.

Tänk vad roligt

att barnen fick avbilda sin familj på dagis.

För det måste väl vara så att Hilda gjorde mammaängeln och Pappa Tomten och Einar den mindre varianten; barnen i familjen? Det ser i alla fall precis så ut.

Undrar varför inte lussekatterna fick tomteluva eller änglavingar och blev små miniatyrer. Kanske för att de passar ganska bra in ändå, som de är. Får tufsa upp dem lite bara.

Städning och andra extrema faser

-Ha! säger Peter och tittar på gårdagens inlägg. Med de där ljusstumparna är väl inte den kronan redo för att fira jul?!

Nä, det är mycket här hemma som inte är redo för att fira jul. Känslan har varit densamma hela december, och jag har en konstig känsla av att förra året var det precis tvärtom. Lugnt, skönt, städat och julstämning Allt i god tid. Kanske var man tvungen att vara ute flera månader i förväg för att Einar var i en sådan extrem fas.

Det känns mer som om det är vi som är i en extrem fas nu. Jobba och lämna på dagis-fasen och köra tvättmaskiner-fasen. Blir det bara jul kanske det blir lite lugn och ro.

Tänk om man hade någon i särk som gick och pysslade och spred stämning varje dag och inte bara på lucia.

Imorgon har vi skridskodag på jobbet. Det blir förmodligen i kallaste laget, och en värmande matsäck ligger visst någonstans utanför min planering. Precis som julstädningen. Den bara blir - närsom och hursom andan faller på.

Det jag vill skriva och det jag borde

När det finns saker som hänt på jobbet som man skulle kunna skriva sida efter sida om, men låter bli av olika anledningar, fast man gärna hade skrivit av sig händelser och känslor...

När det finns sådant man hade kunnat skriva hur mycket konstigheter som helst om, när tiden liksom är mogen för det, men väljer att vänta...

När man inte kommer på något man önskar sig i julklapp och inte har någon gedigen önskelista att skriva...

När julkorten börjar ramla in och man inte ens har letat fram alla adresser och hittat den rätta pennan...

Det är då man lägger ner bloggandet och sånt som har med skrivande att göra, för att i stället vira lingonris runt kökskronan och vita band med guldhjärtan för att förnya sig lite, eller för att det var det band man hittade.

Alltså, jag tänkte inte sluta blogga (kanske hoppades någon?). Jag fortsätter bara utelämna en stor del av det som händer i livet och arbetslivet, fortsätter fundera över vad jag möjligen önskar mig i julklapp och så går jag väl och köper vanliga frimärken imorgon för att det där med julkortskuvertet och julfrimärken redan är försent.

Men ljuskronan är i alla fall färdig för att fira jul.

Luciatomtar på bänken

Luciatåget på dagis idag var som vanligt det sötaste vi sett och gjorde mig tårögd. I år hade vi dessutom två barn i tåget, båda iklädda kombinationen lucialinne - tomteluva. Mycket bättre än så blir det inte.

När jag rusade in med kläderna tio minuter innan klockslaget för intågandet satt de och väntade på bänken vid entrén, de enda utan föräldrar som höll på att klä dem. De var så ivriga att de var så gott som klara på samma tid som det tog för Peter att parkera bilen.

Efter intågande, kanske sådär tio glada sånger och uttågande satt det en liten pojk kvar på bänken från vår avdelning. Det var hans lott idag, det där med att sitta på bänken och vänta på att någon skulle ta sig an honom. Fröken trodde att tjejen bredvid var sist så han satt vackert och tog emot alla applåder, tillsammans med ett par av barnen från andra avdelningen, varken honom eller hans videofilmande föräldrar emot. Sedan pinnade han iväg in till de andra barnen och alla goda kakor.

Varför står

russin på inköpslistan sedan fikastunden igår?

Och varför vill inte pojken ha någon vätska i glöggmuggen?

Och kanske viktigast av allt, varför lyckades han ändå välta ut en mugg glögg över bordet vid samma tillfälle?

Skål hursomhelst.

Vi höll på att frysa rumpan

av oss på Liseberg idag. Peter hittade en tomteluva i bilen som han glatt nyttjade och dessvärre hade vi en enda vante att dela på fyra vuxenhänder.

Nu har vi gjort det i år och riktigt roligt var det! Hilda fick till och med åka skidor, båda barnen fick åka kaffekopparna - med två snurriga föräldrar, alla som ville fick krama kanintomtarna hur mycket de ville, spela spel utan att vinna och njuta av alla lampor och se duktiga Team surprise. Men som vi frös...

Annat var det igår när vi åt julbord på svärföräldrarnas årliga grannbjudning med hemstöpta ljus och härlig värme från vedspisen för att inte tala om allt gott att inmundiga. Allt eftersom kvällen flöt lyckades alla julsånger komma fram av åtminstone en liten röst.

Tomteluva och lucialinne verkar vara en välfungerande kombination just nu. Troligen ett säkert kort inför dagisluciafirandet imorgon. Vi är inte emot.

Gratulerar

på 40-åriga bröllopsdagen idag, mormor och morfar långt borta i värmen.
Vi fattar inte riktigt det här med att sjunga något annat än "Ja må du leva" på morgonen, men okej. Vi har sjungit "Sankta lucia", "Tre gubbar", "En sockerbagare" och "I ett hus vid skogens slut". Ska man gratulera så ska man väl?

Vi vill gratulera mamma och pappa också på förlovningsdagen och sedan ska vi åka och lussa för farmor och farfar.

Frågan är om vi inte ska stämma upp i ett "Ja må du leva" ändå. I lucias och kärlekens tecken.

Förberedelserna

är igång.

Häromdagen gnällde jag på Peter för att han bränt två plåtar pepparkakor i ugnen.
-Så onödigt! Med allt jobb.
Inte för att jag varit med, men så mycket vet man ju.
-Det är en hårfin skillnad mellan inte klara och VÄLDIGT klara, förklarade han.

Jorå. Det fick jag också erfara, hur idylliskt det än kan se ut i köket en dag som denna. 20 sekunders skillnad kanske, mellan lagom och bränt?

Barnen skrålade olika passande sånger in i videokameran under tiden de kavlade. När Einar för tredje gången i rad hoppade över en strof i "En sockerbagare" startade en livlig diskussion.

-Det är inte socker på de stora kakorna! sa den kloka storasystern.
-Det är det visst!

Istället för stora OCH små och några med socker på, blev det stora med socker på. De två verserna var intakta sånär som på det, men som sagt, det var ju fel, fel, fel.

-Det ÄR socker på dem!
-Ja, men inte på de stora.
-Nää.

Sedan sjöng han hela sången igen. Alldeles rätt.

Den bästa lucköppningen

är de små små lådorna i trägranen som man bara får öppna varannan dag (eftersom syskonet har förmånen varannan dag). Där finns något fint att hänga i den lilla granen.

Nu finns det tolv små dekorationer på tolv små grenar. När det äntligen är julafton är där dubbelt så många. Uppifrån och ner ska den pyntas, för så är det med granar. Så sitter ju numren på lådorna också.

Och Morris håller sig faktiskt borta. Kanske blir det värre när julgranskulorna i den stora granen kommer upp och lockar?

Får vi presentera...

...utegranen!

-Såg du granen? ropade Peter igår när jag kom hem.

Självklart. Hur skulle jag kunnat missa?

-Vi tog in gungorna också, sa Hilda. Så att de inte ska bli så fula nu över vintern.

Skönt med den där pappadagen torsdag. För alla inblandade, inklusive mamman.

Nej förresten

jag har inte tappat tron på den offentliga kärleken som jag kanske antydde förut. I alla fall inte när man ser det här paret på nordliga breddgrader. Vackrast i världen?

Cat is back on track

Någon sträcker ut sina bakben över tangentbordet. Det är svårt att knappa när han är sådär närgången på datorn. På mig.

I måndags trodde vi att han fått i sig något riktigt olämpligt, som gift eller någon liten dockstrumpa. Han jamade högt, närapå högg när man försökte klappa honom och (ja, jag vet, det här är konstigast av allt) ÅT inte! Igår funderade jag på om ett revben kunde vara av för han verkade ömma så (till saken hör att han blir runtslängd av två hårdhänta barn ibland). Idag verkar han precis som vanligt:

småfisande
kelig
datornörd

Det är lika bra att sluta blogga för idag. Klappa honom lite när han tigger med tassen på min arm. Hålla andan.

Kärlek på tv

Av någon outgrundlig anledning har jag tittat på "Mammas pojkar" på torsdagar. Det sista avsnittet ikväll innebar utröstning och återstod gjorde tre kärlekspar, som inte alls blev några kärlekspar när man kollade upp det vidare på tv4.se

Så var det med det. Ett ganska uselt program som inte ledde till kärlek för någon inblandad. Hmm. Annat är det med "Bonde söker fru". Där osar det kärlek. Härligt är det. Bönder är mer rejäla på något vis. Och kära.

När det är för otäckt

för att titta på en del sekvenser av Oskyldigt dömd (varför blir det programmet bara alltmer krypande inunder skinnet så att jag till och med måste lämna soffan ibland?)

eller

när jag inte vill tänka på vad som sas under föräldramötet med skolledningen idag angående vår struliga klass, där vi klassföreståndare visserligen inte behövde närvara, men som också lämnar oss i en obehaglig ovisshet inför morgondagen

det är då jag tänker på att Peter kanske fixar med granarna imorgon. De vi högg för snart två veckor sedan. Eller ja, vi? Det var han som sågade, syns inte det?

Den ena ska bli utebelyst, den andra in för att förhoppningsvis bli bättre upp än kattleksak. Morris kommer att älska den för mycket för julefridens bästa. Jag är faktiskt inte ens orolig för Einar i år. Det finns bara det lilla mörka, håriga orosmomentet. Men... nu var ju tanken på granarna för att INTE oroa mig, var det inte så?

Pepparkakslystnad

Båda barnen har fått pepparkaka från kalendern på dagis. Det var liksom ingen idé att propsa på att hjärtanen skulle hängas upp ett tag. De ville äta dem bums.

Och de skulle förmodligen bara dammat om de blivit hängande, vilket inte hade gjort någon gladare.

Att äta dem gjorde någon/några gladare. Väldigt mycket gladare.