att det var ju fint det här, när nobelpristagaren i medicin är död och nobelpristagaren i litteratur saknar språk.
Nu kan man ju inte precis säga att Tomas Tranströmer saknar språk. Tvärtom reflekterar han över språket i varje dikt han skrivit.
Som i Dagsmeja från 1962:
Inne bland snåren hördes ett mummel av ord på ett nytt språk
vokalerna var blå himmel och konsonanterna var svarta kvistar och det talade så sakta över snön
eller
Från mars -79
Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.
Jag älskar att en poet, och dessutom från Sverige, äntligen får nobelpris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar