Får nog säga

att det inte finns mycket som slår höstmys. Vintertiden bidrar, vädret, sista oktober, ett skrivprojekt...

Research

och en prolog, med fixade marginaler och hittills 60 ord. Kalla det en tjuvstart på Nanowrimo om du vill.

För mig är det en seriös milstolpe.

Syskonen

designade ett rum till lillebrorsan idag på bolibompawebben.

Oerhört omtänksamt. Visserligen har han redan ungefär lika många nallar, men ändå...

Vinnaren idag blev

Einar, som fick extra fördelar av det faktum att Hilda var för febrig för att ge sig ut någonstans.

Vi som planerat in så fint; ljusstöpning med alla Peters närmsta släktingar, sedan lämna kvar barnen där och bege oss på 40-årsfest.

Nu blev det Peter och Einar som tog tåget (lycka) istället för hela familjen i bilen. Sedan ljusstöpning (lycka) och kusinumgänge (lycka), god mat (lycka) och slutligen få följa med äldsta kusinen hem (stor lycka, eftersom han i morse uttalade att han faktiskt kunde tänka sig att byta familj på kuppen) och sova där för första gången i sitt liv.

Den stora förloraren blev väl mamman, om vi måste tala om någon. Ingen ljusstöpning, ingen god mat, inget socialt umgänge och ingen fest. Men en febrig 6-åring och en galen 1-åring... Imorgon är en annan dag, tack och lov.

Mjauu?

- Vad säger Sune, Tage?
- Jaaaoooommm.
- Ja! Och vad säger Morris?
- Vav vav vav vav.

Vi åt Peters godaste

Crème Brulée idag. Jag vet det eftersom det är hans livs enda. Den var fruktansvärt... försvinnande god, så där så det smälte i munnen och man ville ha mer och mer.

Han förberedde den redan igår, genom att koka vaniljstång i grädde och mjölk. Separera äggulor och vitor, vispa gulorna och blanda med koket, fördela i form och sedan baka i vattenbad i ugn.

- Trodde aldrig att det skulle vara så enkelt, sa han efteråt.

Det har jag småfnissat åt hela dagen.

Synd för gästerna som missade den. Synd för oss också på flera sätt (förutom ur frosserisynvinkeln). Han gör garanterat om den hur som helst. Så enkel som den var.

Hösthälsningar

från äppelplockaren.

Och därmed

är jag anmäld. 25 minuters lunch kvar.

Kvällens förkovring

Tage tränar styrka

genom att se, lära och... härma.

Kolla in våra killar!

De är toktrötta i simhallen när vi tjejer simmar runt i bikini.

Söndagsutflykt

i det fina vädret. En klocka som stannat på två gjorde den dessutom extra lång och härlig.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

Och för allra första gången på tre år är jag riktigt, riktigt tveksam om vad jag egentligen kan, vill och ska skriva på bloggen.

Snyggaste stolen

kom tillbaka idag, nyomklädd. Får nog bli nya skrivplatsen. Lycka!

Japp, jag gör det

Jag delger lite jobbrelaterade spännande saker.

Lika fort som jag började på det här nya företaget, lika fort kommer jag att sluta i början av november. Det har varit två spännande, lärorika månader men nu är det hög tid att bana väg för något nytt som legat och grott. Alltså inte helt nytt eftersom det legat och grott. Men nytt ändå. Ouppackat. Färdigt att öppnas. Färdigt att startas.

Det blir en satsning på skrivande. Jag har bestämt mig. Det blir att följa intuitionen som så länge jagat mig. Det blir att satsa medan det är möjligt. Det blir något alldeles eget.

Flitigt eller inte?

Vi ligger i som små blå ikväll. Städar, tvättar och målar skrivbordet i garaget.

Inte.

I själva verket sitter man i soffan, äter äppelkaka och spelar wordfeud. Drömmer om att det nymålade skrivbordet redan står på plats.

Nåt vettigt har vi gjort förstås. Fotat Peters 18 stygn han ska ta imorgon.

Och så bilden

som kom bort någonstans i cyber.

Vilken härlig helg

vi haft. Med nygamla, nyfunna vänner, nya kontakter, inspiration och till och med promenadväder. Lycka!

Frosttrots

-I morgon kommer snön, säger Hilda och ser allvarligt på mig. Hon har sagt det hela veckan. På lördag, på lördag.

Mer och mer säker blir hon när frosten sänker sitt snarlikt vita täcke över allt och inget. När hon längtar efter tjockare vantar och mössan klämmer om diademet.

Vi får väl se hur det blir imorgon, med snön hon talar om.

Tills dess gör vi allt vi kan för att försöka trotsa frosten. Vi och de stackars rosorna som väljer att stå i full blom i oktobers mitt. Inte redo för en vinter. Inte!

En prioriteringsfråga?

Ikväll skulle jag städat skrivbordslådorna och betalat räkningar. Innan dess plockat i ordning lite bland Hildas kläder.

Jag fastnade. Och det ena förde med sig det andra. Och allt hängde ihop på nåt sätt.

Därför har nu alla tre barnen fått alla sina kläder genomgångna, utrensade och lite omflyttade.

Det är så konstigt det här med räkningarna bara. Det är liksom alltid de som blir sist kvar. Till och med om jag börjar med dem, känns det som.

Inte ska väl frosten

skrämma oss än? Vi ställer krukorna som fortfarande ser någorlunda ut i centrum för blickfånget. Och matchar nya entrébelysningen så gott vi kan.

Kanske kan

Einars smarriga glass kurera min förkylning?

Har just dragit i mig

en halv liter pepparmintste, tre gröna bananer och ett gäng plopp.

Men inte hjälper det min stackars hals.

Mycket tveksamt om jag kan jobba imorgon. Urtrist.

Det blir familjesöndag imorgon,

vilket innebär hämta andan efter lördagen.

Barnkalas = upp- och urladdning.

Undertecknad mamma är slut och glad.

Den här tösen är slut och superglad och nöjd.

Fast mamman är ändå gladast. Att det är över.

Man är vad man heter?

DN hade en artikel om namnval häromdagen, som var riktigt underhållande, speciellt med tanke på att vi med våra namnval på barnen verkar kunna klassa oss som högutbildade cityföräldrar.

Ett tips för er bloggvänner som snart ska föda!

YES!

Jag vann en biljett till det här av Sofie Sarenbrant.

Någon skrev på twitter

att det var ju fint det här, när nobelpristagaren i medicin är död och nobelpristagaren i litteratur saknar språk.

Nu kan man ju inte precis säga att Tomas Tranströmer saknar språk. Tvärtom reflekterar han över språket i varje dikt han skrivit.

Som i Dagsmeja från 1962:

Inne bland snåren hördes ett mummel av ord på ett nytt språk
vokalerna var blå himmel och konsonanterna var svarta kvistar och det talade så sakta över snön

eller

Från mars -79

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

Jag älskar att en poet, och dessutom från Sverige, äntligen får nobelpris.

Det känns som jag tog livets vackraste

foton idag, när vi riggade en studio med finaste rekvisitan.

Nu går vi och lever som Steve Jobs, va?


Remembering that you are going to die is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to lose.


You are already naked. There is no reason not to follow your heart.

Stay hungry.

Stay foolish.
Steve Jobs 1955-2011

Puh

Då har man gjort rätt för sig och mer därtill hittills den här veckan.

Och därmed avstannade också kreativiteten.

Det retar mig lite

att det inte blev någon bulle idag på kanelbullens dag.

Och inte någon göteborgsvarvsträning för en så fånig sak som att det var knökfullt på parkeringen och omöjligt att få en plats.

Inte någon sol.

Men rätt många inbjudningskort postade. Lite andra arbetsuppgifter på jobbet. Umgänge med goda vänner.

Tja, godnatt då. Väck mig med sol och bullar imorgon, tack.

Av stål

Stålfamiljen har haft det svårt idag. Stålmannen har opererat bort födelsemärken och sytt 18 stygn på kroppen, känner sig tagen. Stålkvinnan har badat och duschat med tre barn på badhuset, känner sig tagen.

Stålbarnen har varit riktigt snälla.

Svampplockning tidigare i höstas

och lingonplockning

Spindelns nät

är vad det är, det hära wordfeud...

Har du provat?

Dagen har

bara gått bättre sen Peters vilse-cykling i förmiddags. Bästa vädret, bästa fikat, bästa festen och två nedladdade oumbärliga appar som grädde på moset. Samt sovmorgon imorgon.