Visst är det kanske roligare att se framåt. Men alla jag känner har något minne av den här dagen för 15 år sedan. Snön. Tystnaden. Skidåkarna på avenyn.
Själv stod jag och hoppade upp och ner i perioder för att hålla värmen under strömavbrottet i min andrahandsetta på Berzeeligatan. Ettan med fyra meters takhöjd och därmed inte mycket värme kvar att tala om.
Tror att jag tittade, inte genom, utan på fönstren som egentligen inte gick att ta för fönster med sina snökuddar som hindrade dagsjuset att komma in. Tror att jag tände ljus men kände mig rätt ensam.
2 kommentarer:
Det var en mysig dag, jag jobbade, hade tur och kunde gå till jobbet. På kvällen var det mys i soffan och hela dagen pratade alla bara om en enda sak. Mycket fascinerande...
Precis! Mycket fascinerande:-)))
Skicka en kommentar