Uppladdning för en julibebis

Vi har laddat upp med två sorters fläskfilé, den här och den här, och färskpotatis till middag idag. Det var verkligen så supergott att jag känner mig helt och hållet redo för en förlossning.

Och nu vet vi. Det blir en julibebis.

På sikt ser jag stora fördelar med det. Fast just nu vill jag bara få det gjort, alltihop. Förlossningen med Einar satte igång elva dagar över tiden. Som imorgon, alltså.

Peter har slutat jobba. Han ropar när jag pratar med mamma i telefon:
- Säg du som det är! Att jag inte får jobba mer för dig.

Mamma blir smått upprörd i andra änden. Hon tycker han borde tagit ledigt för flera dagar sedan. Jag har inte förbjudit honom att jobba. Bara sagt att jag inte orkar mer nu. Också ungefär som när Einar skulle komma. Så fort Peter började vara hemma satte det igång. Viss skillnad förstås, vi vet ju inte om det sätter igång nu.

Fast jag ger allt mitt hopp till imorgon, första juli. Kan inte du också be en liten bön?

Nu ska jag verkligen börja jobba på

att den här lilla ungen kommer ut.

Så mina tre planer för dagen är:
1. Dammsuga bilen - som en förberedelse för nya lilla barnplatsen men ännu mer för att göra det obekvämt för bebisen i magen när jag böjer mig för att komma åt att städa sand och grus på konstiga ställen
2. Dricka starkt kaffe - vem sa att det var bra förresten?
3. Sitta i massagestolen med punktmarkering på nedre delen av ryggen - där man inte ska massera tidigt under graviditeten

Igår fick jag nämligen det väldigt trista och till och med lite elaka beskedet att "någon igångsättning det blir det inte tal om förrän tre veckor över tiden i Västra Götalands län". Behöver jag säga att jag inte är nöjd med att ha bytt barnmorska på grund av att det har tagit så lång tid att den vanliga gulliga barnmorskan har gått på semester?

9 dagar över tiden

och dessutom en 27-gradigt besvärligt het dag

- är det väl okej att kosta på sig ett linne, en kjol och ett par rosa solglasögon, när det dessutom är på rea?
- är det väl okej att bara sitta i soffan och stöna: suck, varmt, trött, tungt, hungrig.... Peter!!! Hjälp!

Fast han har namnsdag? Eller?

Saker jag borde och saker jag gör

Saker jag borde göra:
-betala räkningarna
-skriva till amerikanska brevvännen och tacka för uppvaktningen
-dammsuga bilen
-få alltfler ihållande värkar

Saker jag gör:
-äter plopp
-surfar på bloggar och facebook
-tycker att det är för kort tid kvar innan dagishämtningen
-har knappt ont alls, inte ens molande

Einar bestämde sig

för att rita en gubbe idag.

Han som tidigare bara ritat abstrakt konst och möjligen cirklar, koncentrerade sig till max på att få till denna insektsliknande sötnos, som följdes av ett antal lika söta monster. Feber fick han på kuppen, pojken.

Någonting händer i min kropp också. Fast det kan förstås röra sig om allt från några timmar till flera dagar. Molande ont, värkar och en växande olustkänsla sprider sig, trycker neråt och mot ryggen. Kanske, kanske. Jag har ju hela tiden gissat på 29:e, i alla fall innan jag fick alla förvärkar. Två dagar kvar av juni. Är det kanske dags på riktigt?

Liseberg på lika villkor

Peters springtur igår resulterade i en stukad vänsterfot och ganska mycket ångest hos mig för att han skulle bli mer eller mindre invalid, med alla småärenden det skulle innebära mer av för min del.

Det blev i alla fall inte värre än att vi kunde gå på Liseberg idag på ganska lika villkor. Två långsamma fotgängare, med en vagn att stötta sig på.

Dagen var underbar och gav mycket mersmak för barnen. Flumeride var läskigast på grund av de båda nedförsbackarna och för att man blev blöt. Flygplan och elefanter var så roliga att de tog slut alldeles för snabbt. Ändå var kanske gratiskarusellen det roligaste av allt.
Jag för min del tyckte nog bäst om glassen, trots att Einar la beslag på min.

Midsommarlättja

på altanen, som resulterade i årets första dopp.

Aaaaahhhh. Nästan njutbart. Kanske möjligen knappt 19 grader.

Glad midsommar 2010

och inom 40 minuter är chansen att få en midsommarbebis eliminerad.

Alltså blir det ett barn som aldrig kommer att fylla år på midsommarafton, eftersom 25:e är det senaste junidatumet aftonen kan infinna sig på. Bra det då.
För övrigt har inte bebisen upptagit så mycket tankar under midsommaraftonen, mer än att det skulle varit VÄLDIGT praktiskt med en bb-färd när barnvakterna redan är på plats hela natten.

Och annars då?

Vi kunde sitta ute, även om det var riktigt blåsigt stundvis och vi flyttade in till kaffet.
Vi plockade blommor och band kransar av hjärtans lust.
Vi hade en egen midsommarstång.
Vi försåg oss med massa godsaker där kanske smultrontårtan stack ut mest.
Vi var på ett av Sveriges största midsommarfiranden med folkdans och ringlekar.

Kanske festa till det

lite extra i midsommar med en...

rosa lekstugedörr?

Eller en inhalator med ankmunstycke? Lillebrorsan är en ivrig påhejare av nya medicinen och ropar:
- Säg kvack Hilda!

Eller varför inte en bebis? Men det är väl för mycket begärt.

Vi laddar inför

en midsommar här hemma dårå.

Det bådar gott med vädret, potatisen, bären, utsikten...

Jag fyllde hela bagageluckan på bilen förut med godsaker från lokala ICA-affären. NU vill väl ingen människa åka till förlossningen?

Einar har haft samma vällingflaska

sedan han var ett halvår gammal, ungefär.

Nya flaskor vi testat har kväljt honom. Och välling vill han ha, morgon som kväll. Han gosar lite med den varma flaskan mot kinden innan han dricker. En stund senare vrålar han "druckit uuuppp!".

Idag hjälpte han Peter klippa gräslök. Rätt som det var hade han klippt något mer. Stolt visade han:

- Titta här!
- Men oj, Einar!
Jag visste inte om jag skulle brista ut i gapskratt eller bli arg.
- Nu kanske du kommer att bli ledsen när du inte kan dricka välling i den flaskan, sa jag lite barskt.
- Men mamma, jag behöver den inte!
- Nähä. Kanske kan du göra samma sak med dina nappar då?
- Näää. Dom behöver jag ju.

Han frågade aldrig efter välling ikväll. Om det var för att han inte behövde eller för att han var mätt av våfflorna förtäljer inte historien.

Nähäpp

inte det heller...

Till råga på allt sa Peter så här när han kom hem idag efter sista dagen på jobbet på länge- trodde jag.
- Nu får du allt klämma ut den där ungen för annars tycker chefen att jag måste jobba på måndag igen. Vi har så mycket att göra.
- Vet han hur många dagar jag är över tiden då?
- Jaa. Alla vet det.

Jaha. Det är väl bara att göra det då. Klämma fram den. Eller?

Jag antar

att största andelen besökare på bloggen tittar in för att se hur jag mår eller om bebisen har kommit, snarare än läsa något mer inspirerande inlägg från undertecknad.

Ändå känner jag mig villrådig. Ska man skriva hur man mår eller inte? Är det inte lite tjatigt när allt kommer omkring? Småvärkar hit, molvärkar på natten, tilltagande regelbundna värkar dit och så avtagande värkar.

Det konstigaste är väl att det nästan inte känns alls som om jag ska få en bebis längre. Det känns främmande på något sätt. Peter säger att det är för att jag ska i genom hela repertoaren med känslor och nu är jag där. Skönt när i alla fall han står med båda fötterna på jorden och talar om vart jag är när jag inte vet själv.

Jag gissar att den kommer 29 juni. Vad vill du läsa om tills dess?

-Kan du ta kort på igelkotten,

mamma?

Vad händer med min

bebis-ikon här till höger i morgon då?

Kommer den att fortsätta stå på noll eller blir det minus när man går över tiden?

Hälsningar från en fett undrande.

Födelsedagsprinsen

- Var det bara de härra paketerna ni hade slagit in till mig? var kommentaren efter öppnandet av de ca 15 paket vi överlämnade i morse. Öppnandet hade faktiskt gått i snabbaste laget, det tyckte väl även vi, när papper slets av och innehållet hivades iväg, medan koncentrationen hamnade på nästa.

Men annars lyckades vi nog tillfredsställa den lille prinsens önskemål om dagen. De gick ut på att bjuda på kyckling, sockerkaka och trädtårta. Middag med närmsta släkten var väl ungefär vad vi orkade med så här i väntans tider.

Dessvärre glömde vi fiskdammen och de namnade godispåsarna, men det gjorde pojken också tursamt nog.

Och den högsta önskan, den att hans föräldrar skulle närvara och inte alls vara på sjukhuset, den fick han uppfylld. Puh.

Det har ätits bröllopsmeny

på min farmors vårdhem idag. Vilken underbar idé för de gamla!
Vi piffade upp den vanliga skaldjurslördagslunchen med kungliga servetter. Hade inte Einar fyllt år imorgon hade jag nästan kunnat tänka mig en liten prinsesstårta till kaffet.

Nu sitter vi bänkade vid tv:n och spanar in klänningar och kungligheter. Det är ändå något visst med historiska ögonblick...

Du som inte är ute och cyklar Vätternrundan

kan ju fundera över vad man kan dra för lärdomar av detta.

Svar: att inte rensa krusbärsbusken i bikini.

Hemmavideo har gjort mig tårögd

mer än en gång ikväll.

Sommarfesten på dagis och barnens första timmar som nyfödda har vi plöjt i genom, givetvis INNAN svt:s direktsändningar från festligheterna.

Framträdanden på dagis är alltid något väldigt speciellt. Det slår an på strängar man inte visste fanns inom en vare sig man är höggravid eller inte. Efteråt ser man videon och upplever det igen, med samma tårar i ögonvrån.

Säga vad man vill om gullungarna, men när de framträder offentligt är de näst intill exemplariska. Till och med på film. Nästan som med kungligheterna på svt.

Är du också på fin fest ikväll?

Nu har uppladdningen börjat.
- Jag undrar vad prinsessan har för nattlinne på sig hemma i slottet, säger Hilda innan hon somnar i soffan vid festligheterna.

Själv är jag betagen av Roxettes framförande, fylld av undringar om kronprinsessan kommer att ha långärmat imorgon eller inte och fascinerad över att det var så proffsig koreografi redan på 70-talet - när man ser bilderna från kungaparets bröllop.

Nä, någon förlossning lär det inte bli tid över för den här helgen. Direkt efter bröllopet måste vi börja duka för vårt eget lilla prinskalas.

Skulle gjort ett inlägg

om den fina dagisavslutningen/sommarfesten igår men ögonlocken ramlar ner när kroppen nu till slut kommit till ro efter alla värkar.

Jorå, bebisen är kvar. Men jag känner att jag kommer att få sova inatt.

Känns ungefär som om jag skriver att festen är slut. Men det var inte så festligt precis. Inte den här gången heller.

Och jag är nervös för födelsedagen! Hans egna, hittills.

Förlossningsföljetongen fortsätter

eller kalla den förvärksrapport om du vill.

Från 13-14-tiden igår ordentligt molande onda aningar om något större. På kvällen hade jag värkar så jag inte visste om jag skulle ligga, sitta, stå eller gå och kunde egentligen inte göra något av det. 23:30 blev jag till slut lite sövd av citodonet och sov sporadiska tvåtimmarspass hela natten, övertygad om att om jag reste mig skulle det dra igång kraftigare än någonsin. Försökte således "hålla mig" tills dagis skulle vara öppet. Peter fick inte lov att åka till jobbet.

Vad händer? Här sitter jag med molande värkar som inte tar i så mycket att jag ens tror att det ska bli något idag. Dessutom dras jag med riktigt rejäl frustration. Den delas av min äkta hälft. Och jag tror att delad frustration är dubbel frustration.

Vad är jobbigast? Ovissheten om jag ska hinna föda i god tid innan Einars födelsedag? Ovissheten om vi ska engagera barnvakt? Ovissheten om jag ska tvinga Peter att hålla sig hemma från allt? Ontet? Jag vet inte längre. Allt är skitjobbigt.

Kanske, kanske

kan det vara dags den här gången.

Tidigare idag la jag mig lite på soffan. Somnade och vaknade tio minuter efter dagishämtning. Sedan dess har jag haft värkar.

De känns rejält vid det här laget. Vågar vi packa väskan?

Fick just reda på

att bilen fick en anmärkning i dagens besiktning. Kanske inte helt oväntat med tanke på att den har varit på verkstad sisådär 10 gånger det senaste halvåret. Men ändå.

Vi har inte nåt flyt just nu.

Men optimist som jag är tänker jag att det vänder snart.

Lite nervös börjar jag bli

för att bebisen ska komma på beräknat datum, nu på söndagen den 20 juni.

Lite tråkigt skulle det allt vara att behöva dela födelsedag med storebrorsan, va? Du kan väl komma till exempel idag eller imorgon alternativt vänta en bit in i nästa vecka?

I tre dagar slapp jag smärtsamma värkar, och hade bara vanliga sammandragningar som på sin höjd är obehagliga men inte gör ont. Nu är det igång igen, molar och tar i. Kanske är det därför jag börjar bli nervös.

Barnmorskan konstaterade att bebisen var fixerad igår, och sa att det nog var därför jag haft ont. Värkarna hade gjort nytta. Våra andra barn har aldrig varit fixerade, i alla fall inte innan det har satt igång, så jag blev glad och tänkte att det måste vara nära nu. Och nervös. För den där födelsedagen. Einars alltså.

Hjälp,

jag ansade tuijorna!

Och glömde ta en före-bild men det är en buske kvar i ursprungligt skick (som dock är mycket lummigare, eftersom den stått mitt i en hög med gödsel och inte aväten på mitten av rådjuren som de andra var. När jag drack kaffe förut var det nästan svårt att koncentrera sig på favoritmagasinet Hus&Hem för att jag var så nöjd med att ha rensat och fixat i spaljérabatten.

Och här är en tjuvtitt på senaste projektet. Nästan färdigt till vänster i bild. Kanske någorlunda i ordning till höger i bild när kvällen kommer. Om inte knotten kommer förstås. Plattorna är slut men det ska bli grusgång och rabatt. Och kanske något annat fiffigt om Peter handy-man får fria händer. Naturligtvis får han det. Min uppgift ligger i att driva på själva verkställandet.

Trädgårdsprioriteringar

Trädgården står högt i kurs nu. I fem år har vi haft en hemsk slänt där lekstugan står och det är så nära att bli riktigt, riktigt fint. Växterna och trädgården börjar lumma till sig överallt, fast är fortfarande i väntans tider på något sätt, som en del annat i den här familjen.

Jag har ett antal trädgårdsprojekt idag när barnen är på dagis. Sen får Peter göra ett nytt försök att höja upp det sista bredvid lekstugan och förlänga grusgången lite mot altanen. Igår hade vi kanske 1000 knott var runt oss när jag krattade och Peter grävde, så det blev förstås inte klart.

Snart kommer före och efter-bilder. Men det är inte efter riktigt än. Och bebisen? Den får väl också komma efter, då. Men inte än, tydligen.

Svar på helgens fråga

Peter var glad för att han numera är anmäld.

Själv har man en annan kraftansträngning framför sig, som varken kostar startavgift eller kräver skidor. Förhoppningsvis behöver jag inte vänta flera månader heller. Fast man börjar nästan undra.

Dagens projekt fick bli trädgården

när det inte blev bb.

För övrigt har jag vanliga förvärkar nu. Förvärkar som bara tar i, trycker neråt men inte gör speciellt ont. Mer som förväntat, för jag hade aldrig trott att vi skulle få bebis innan beräknat datum. Förrän förra helgen, och nätterna som varit i veckan. Det känns som jag kan det där nu och blir inte lurad längre, men som sagt ligger det väl mest i att förvärkarna jag har nu inte gör speciellt ont.

Värre är det väl för Peter som tycker att det känns pinsamt att åka till jobbet i morgon, när alla tror att han börjat sin pappaledighet. Han frågade mig lite försiktigt förut: "och du känner inget eller?".

Nej, jag känner mig ovanligt pigg trots en dag fylld med trädgårdsshopping och plantering, ogräsrensande och promenad. Tänk vad ett nytt plommonträd, två vildvin och ett antal perenner kan göra - både med trädgården och humöret.

Imorgon hoppas vi på

bättre väder än dagens storm och ösregn
mindre knott
att kunna åka och köpa lite växter till trädgården
att Einars förkylning är bättre så att vi kan ta några timmar i badhuset

fast mest av allt

du vet nog vad jag ska skriva...

att få träffa bebisen

Dagens humörhöjare

är påbörjade plattläggningen.

Det har varit en bister/bitter lördag, fast vi egentligen haft ganska trevligt. Det är väl vädret och besvikelsen över onda värkar som aldrig ger någon utdelning som gör't.

Gissa

varför Peter gör ett så här spänstigt hopp, och är extra glad idag för något han gjorde igår!?

Etiketten under inlägget kanske kan vara en ledtråd.

Jag försöker väl hoppa igång det då

men det verkar inte fungera det heller.

Det var i alla fall lite roligt under tiden.

Tillökning

Roligt om jag kan lura någon med rubriken. He he he he he. Jag blir nämligen lurad själv varje natt när förvärkarna drar igång. Nu har jag sökt och surfat och läst att det är just förvärkar och i värsta fall varar de två veckor innan. Huga. En vecka är i alla fall avklarad.

Nej, tillökningen är i trädgården.

Igår kom nämligen mormor och morfar med en tidig födelsedagspresent till Einar, som kommer att bli till stor glädje för både honom och hans syster.

Då har man gjort något vettigt

idag i alla fall.

Dags att hämta på dagis.

Tänkte förresten chansa på att bege mig inåt stan ikväll. Händer det något på vägen får man väl bara svänga åt sidan, eller?

Stiltje

En hel natt utan värkar. Tack för det. Eller inte.

Peter sa att han knappt kunde med att gå till jobbet i morse.

Själv drar man ju sig inte för nåt längre. Jag menar berätta vitt och brett och få alla engagerade till ingen nytta. Sorry, du som trodde på en bebisbild nu.

Nä nu tar jag mig väl

ett varmt bad och går och lägger mig.

Bye bye 9 juni. Det blir ju faktiskt snyggare med 20100610. Suck.

Uppdatering på begäran

eller "förlossningsföljetongen del etthundrafemtielva"

Jag har sugande värkar, som inte gör så ont att jag måste ta tag i något men ändå är obehagliga. Ibland kommer de var fjärde minut, ibland är det uppehåll i ungefär en halvtimme. Ringer Peter någon extra gång för att kolla om han är nära telefonen och det är han. Förbereder mig på att åka och hämta barnen på dagis och sedan tillbringa eftermiddagen hos grannen för att få annat att tänka på OCH för att det är trevligt förstås.

Fortfarande tänker jag att vi kanske kommer att åka in ikväll eller inatt. Åtminstone tänker jag födsel innan söndag. Men man kan ju inte veta säkert.

Och det där med snabba förlossningsförlopp, det vill jag faktiskt aldrig mer höra om. Är nästan inte ens fascinerad av det längre. Mer missunnsam, tror jag. Två timmar från första värken. Usch.

Förlossningsföljetongen, del II

Vaknar 1:30 av riktigt molonda värkar. Första tanken är att det vore bra att få Hilda iväg på sin dagisutflykt innan vi måste åka in. När Hilda hostar i sömnen talar jag om för Peter att han nog inte kommer att kunna åka till jobbet. Einar kommer in och lägger sig hos oss.

Går upp, äter fil och flingor, känner värkar hela tiden. Gör i ordning inför utflykten, packar kamera till vår bb-väska, kör igång en diskmaskin, känner hur värkarna avtar vid 2:30.

Går och lägger mig men har svårt att sova. Somnar om till slut och vaknar 6:30 av att Einar ropar "mamma och pappa". Peter har åkt till jobbet.

Jag har faktiskt ihållande värkar. Kanske, kanske händer det något idag. 9 juni. Ja, inte så dumt.

Voilà, då

är den nya lövkomposten klar, gjord av nedsågad rönn.

Nåt får man väl ta sig för under värkarbetet. Egentligen är det bara Peter som är involverad i bygget. Fast jag fick äran att inviga den, med ogräskorgen från en annan dag.

Får väl se om man kan tömma maginnehållet lika enkelt snart.

Voilà, klart liksom.

Tröstekakor

från snällaste grannen kunde inte sitta bättre.

Har trots dammsugning av hela huset och en hyfsat jobbig promenad med vagn och barncykel haft värkuppehåll under eftermiddagen. Klockan 18:00 tog det i igen men det lär inte bli någon bebis den 8:e. Ganska säkert i alla fall.

Kanske är det tur också, eftersom dagens namnsdagsbarn är Eivor som är det värsta namnet min farmor vet. "Det är ju som att döpa nån till Ej vår", sa hon till mig en gång. Kanske har det mindre betydelse vilken namnsdagen är, speciellt med tanke på de närmast antågande Börje, Svante, Bertil och Eskil.

Förlossningsföljetongen

Vaknar 3:45 av kraftiga värkar, så kraftiga att jag måste ta tag i något och hålla i mig fast jag ligger i sängen. Går upp på toa, får hålla mig i dörrfordret. Adrenalinet sätter in. Aha, det blir den 8 juni! Så måste det vara.

Går och lägger mig igen 4:00 med mer molande värkar. Kan inte sova, utan går upp en trekvart senare. Kör igång en tvättmaskin, viker tvätt, städar och plockar undan lite. Äter frukost med Peter 5:45. Värkarna avtar.

Plockar ur diskmaskinen. Sätter på datorn. Känner ett tryck neråt hela tiden, men är ganska säker på att det inte blir idag heller. Svär lite för mig själv. Det är jobbigt att vänta. Det är jobbigt att ha ont. Det är allra jobbigast att hela tiden få falska förhoppningar.

Antingen skriver man en hel del eller inget. Jag har bestämt mig för att skriva en hel del om de här hemska förvärkarna. Efteråt vet jag att jag glömmer alltihop på studs.

Om man inte åker till förlossningen

behöver man varken missa

tandläkartiden

eller campandet (visserligen hemma i soffan men det duger)

Helt enkelt toppenbra.