På mödravårdscentralen idag hade jag minskat i vikt och planat ut på kurvan där man mäter livmodern i centimeter tvärs över magen. Därför fick vi tid för ultraljud på fredag, för att kolla att allt står rätt till med bebisen. 
Hilda sin första dag hemma
Vi är inte oroliga eftersom det har varit ungefär samma sak med båda de andra barnen, men jag kan inte släppa tanken på att vi kanske kan se vad det är för sort, och tanken på om vi vill det eller inte.
Einar sin första timme
Å ena sidan är jag så fruktansvärt nyfiken, å andra sidan har vi varit i ovisshet så länge att vi faktiskt kan vara det lite till. Å ena sidan kommer jag att vara besviken om vi går ut från ultraljudet utan att veta, å andra sidan blir det så mycket mer speciellt vid förlossningen. Eller?
Och vad vill Peter? Han säger att vi hade ju bestämt att vi inte skulle ta reda på det. Ja, visserligen, men mest för att jag ville ha det så.
Nu har förutsättningarna ändrats och en möjlighet öppnats. Jag KAN som sagt inte släppa tanken.
2 kommentarer:
När Gustav föddes såg vi att han var en han redan i vecka 18. Fokus för tankarna var därefter mer VEM han var och inte VAD han var. Kram och lycka till!!
Det var samma med Einar. Kanske är det av den anledningen vi bestämt oss för att inte veta nu. Men visst är det så att lika mycket som man funderar på vad det är för sort funderar man på vad det är för en person och hur den ser ut. Kram och tack!
Skicka en kommentar