Våtdräkt, hjälm och blöja

Peters bror med familj var här igår och fikade på eftermiddagen. Hilda visade dem dockan Ella som hon fått när mamma och pappa hade på sig våtdräkt, hjälm och blöja. Höjda ögonbryn. Ehh? Här följer historien om mammas och pappas äventyr med våtdräkt:

Tidigt under veckan på Korsika bokade vi oss på en canyoning-tur. Den hölls på torsdagen och först var vi reserver men ganska snabbt fick vi reda på att vi fått plats. Jag vet inte riktigt om jag blev glad när vi kom med. Allt eftersom torsdagen närmade sig sökte jag mer fakta, försökte hitta bilder och funderade på vad det egentligen var jag skulle utsätta mig för. Det högsta hoppet var åtta meter men man kunde gå vid sidan om, sa receptionisten. Jag fick min oro stillad men torsdag morgon var pirrig från första tuggan på smörgåsen.

Mormor, morfar, Hilda och Einar vinkade glatt av oss när vi åkte i väg i minibussen upp mot bergen. Det spelades härligt avkopplande musik och jag kunde känna mig lugn tills jag såg mig omkring bland alla muskulösa 25-åriga killar. Det skulle sökert bli en kick för dem och sannolikt också för Peter som inte har några tveksamheter kring höga höjder. Men för lilla mig? Hmm? Var det här verkligen något jag skulle uppskatta?

Vi stannade några minuter och sedan trampade chauffören Fredrik från Calvi verkligen gasen i botten. På höga höjder, smala vägar, tutan ekandes vid varje kurva, stackars kossor som nästan åkte ut för stupen när vi körde förbi och Queen vrålande i högtalarna "We are the champions" var jag inte längre rädd. För canyoningen. Jag insåg att det fanns andra sätt att dö på. Canyoning är ändå kontrollerat men hade verkligen någon kontrollerat Fredriks körförmåga? Och hur sjutton skulle vi ta oss ner för de här vägarna?

Väl uppe var det befriande att siga ur bilen. Uppe i bergen vid Asco-floden låg våtdräkterna, hjälmarna och gummiblöjorna färdiga. Det var en kraftansträngning att ta på dem men resultatet blev riktigt snyggt...

Sedan vandrade en grupp på 16 personer iklädda våtdräkter med de tillhörande attiraljerna samt tennisskor, plus guide iväg nerför floden. Vi rutschade lite och vid första klippan puttade guiden ut mig, kanske fyra meter. Tur var väl det annars hade jag bangat redan där. Jag blundade hela vägen tills jag träffade vattenytan och där slungades man runt i det kalla flodvattnet. Simmade framåt, vandrade en bit, rutschade lite, kom till nästa klippa. Hopp, fem meters magvändning och så plask igen. Genom grottor, över stenar, längs bergväggar med rep som hjälp. En rutsch med tre meters höjd som avslut, plask. Kanske deltog jag i tio av hindren, som jag ansåg att de var. Peter deltog i två fler än mig, men han tyckte snarare att man kunde se dem som events. Tjejen från hotellet gav mig tipset att titta nästa gång jag hoppade men jag lyckades aldrig förmå mig. Kom att tänka på en arbetskompis son som när han var fem åkte störtlopp i skidbackarna med ihopknipna ögon och kände mig ungefär lika dumdristig.

Jag överlevde, och bilfärden ner var rena semestern. Peter le Marc i högtalarna och broms inför alla kurvor och krön. Peter hann till och med ta kort ut genom fönstret.

När vi kom till hotellet satt barnen i poolbaren med mormor och morfar och mumsade baguetter och glass i långa rader. Min kropp var helt slut. Barnens energi tycks nästan outtömlig.