Tre år liten

Tiden går så fort, så fort. När man får barn, när de växer och när de ska ha kalas... då rusar tiden bara iväg. Man kan nästan känna lite svindel inför faktumet att tre år har gått sedan den lilla, lilla, ljuvliga prinsessan sakta blinkade mot oss för första gången, när de små händerna hastigt for över ansiktet och när hon skrek i högan sky på vågen på bb. Man kan också känna svindel när barnen, på dagen för kalaset vaknar lite för tidigt, är lite för trötta, när det är lite för mycket kvar att förbereda och när helt plötsligt en liter tårtgrädde blivit smör och när Einar gör ett glädjetjut över alla fint uppställda servetter och sviiiiissccchhh.

Tio barn på kalas på söndagen och dubbelt så många vuxna tyckte Hilda var roligare än själva födelsedagen. Och på sätt och vis kan jag förstå henne; våra presenter inpackade i skönsång och Einars ballååååååååånger kan väl inte riktigt mäta sig med släkt och vänner, presenter i långa rader, barnbord, tårta, skattjakt?

Kontrasten mellan de första varma handdukarna på bb och ballerinaklänningen på födelsedagen är väl egentligen inte så stor. Det är fortfarande samma innehåll: en liten och ljuvlig prinsessa.

Barnbestyr och fotografering

Som vanligt har jag en lång och gedigen att-göra-lista inför Hildas kalas på söndag. Men nu är det mörkt ute och fönstren kan inte putsas, maten är redan uttänkt men för tidig att inhandlas och Peter har som vanligt tårtan på sin lott, skönt.

Vi går på barn-rytmik inne i stan på onsdagar. Einar är riktigt skicklig med äggformade maracas, som han rytmiskt skakar i takt med musiken. Dessutom tror jag att han tycker om Annas röst som håller en helt annan klass än kyrkans sångstunder eller när någon av hans familjemedlemmar stämmer upp. Idag tyckte däremot jag att det kändes som lång väg ända in till stan och tillbaka. Jag köpte med sushi hem till altanen och lyssnade på "små citroner gula" av Kajsa Ingemarsson som ljudbok på Hildas cd-spelare uppställd på altanbordet. Tur är väl att grannarna som brukar vara hemma på dagarna är i Grekland för jag kunde inte hålla tårarna tillbaka när huvudpersonens mamma dog. Det är det hittills mest välbeskrivna och litterära i boken.

När jag hämtat Hilda från dagis var det inte måtta på grinigheterna här hemma. Jag önskade mig inget hellre än att få komma från det en stund, lägga sig på soffan och bara blunda. Och som om jag blev bönhörd ringde C, studierektorn på jobbet och frågade hur allt är och om jag kommer tillbaka till våren. Hon lät så glad när jag sa ja att humöret genast lyfte flera snäpp. Hon försäkrade mig om att tempot var högt på jobbet men jag vet inte jag... kanske viss skillnad på tempo men här håller vi oss inte lågt i det avseendet i alla fall.

Imorgon är det fotokurs. Hur går det med uppgiften Sara? Själv har jag koncentrerat mig på egenodlad squash med gammal snittyta. Uppgiften är att fotografera mat, preciserat någon frukt eller grönsak. Peter var ute och tog på lite allt möjligt i trädgården, bland annat en rabarb nerifrån och uppåt. Han gör fotouppgifterna också för att det ska gagna familjen så mycket som möjligt. Och sedan är det ju bara att jämföra...

Tid till övers

Helt plötsligt hade vi hur mycket tid som helst att prata med varandra. I går kväll la vi nämligen två helt slutkörda barn klockan tio över sju på kvällen. Maten var hemköpt eftersom det var simskole-måndag. Nästan ingen disk med andra ord. Jag kan inte ens komma i håg när det senast hände, tio över sju? När Hilda var liten kanske. Vad gör vi då med all denna tid? Jo, sätter oss vid datorn och väljer ut kort som vi ska förstora. Alla som känner oss vet att när det kommer till inredning eller trädgård, då får det ta tid. Men det får ju faktiskt finnas gränser. Vi la hela kvällen på att välja ut förstoringar på barnen och det är ju inte precis gratis. Varför går jag den där fotokursen egentligen? Men så var de ju så fina på korten... Och Hilda hade ju fått ett litet album när hon var ett år med ett visst antal bilder och man måste ju göra lika...

En annan sak som skänker en mamma tid är när sopbilen kommer. Varannan tisdag får jag den välsignelsen. Två barn i fönstret; pekande, ropande, följande varenda rörelse den stora, gula monsterbilen gör. Nu tar den våra sopor! Alla våra bajsblöjor! När den inte syns så hörs den och då är det bara att vänta. Och så kommer den igen och tar grannens sopor på tillbakavägen. Är det inte fantastiskt?

Tid för sinnesro

Föreställ dig en sammankomst i två generationer. Att komma bort en helg. Höra havet brusa. Stressa av, slappna av, rensa kropp och själ. Känna varmt eller kallt saltvatten mot huden, hett trägolv mot fötterna i bastun eller varma ångor i en hammam.

Ögonblicken passerar förbi; gröna badrockar, förförisk tvål, tassande tofflor, leende receptionister. Inga barn, inga män.

Hur underbart är det att kliva in genom en flera hundra år gammal entré och se rakt in i en matsal med vita linnedukar, vackra blommor på borden och en dignande buffé längst där framme? En foajé med öppen spis och inbjudande, murriga fåtöljer. Kaffedoft och kanske en gnutta eterisk olja. Tittar man åt vänster en härligt lång korridor som ska ge oss upplevelser i form av masserade ryggar, skönare fötter, bad och träningspass. Ja, det är UNDERBART!

På kvällen rosa bubbel på rummet och sedan en fyra-rätters supé där den ena smaken överträffar den andra. På morgonen färgglad frukt i långa rader efter fil och smörgås. Sedan orientalisk morgon; Qi-gong inspirerade rörelser precis vid havet. Vi kan bara håva in energier och till och med lyfta upp himlen i våra händer.

Behandlingarna, händerna som masserar den stela ryggen, oljan, den lugna musiken. Vilstolen med härligt tjock dyna i ett gammalt rum som badar av ljus. Vidare till en genomgång av fötterna, tidigare fulla av torrsprickor - efteråt silkeslena.

Promenader längs havet i den gyllene höstsolen. Jag längtar tillbaka! Tusen, tusen TACK Ulla för en oförglömlig helg!

Grattis pappa!

Gomorron Hilda! Vet du vem som fyller år idag?

eeehhh????

Det är ju inte du, riktigt än.

Näää.

Vem är det då?
Eeeeh..... NISSE!

Så vi kör väl en favorit i repris:

Var sågar man mest

och var trivs man som bäst?

Hos Nisse Nisse Nisse Nisse på Sågen

och var blir var dag till en strålande fest?

Hos Nisse Nisse Nisse Nisse på Sågen

Jag känt denne man sen vi föddes som barn

Hans känsla för trä är det bästa hos karln

Var sprattlar man säkrast i kärlekens garn?

Hos Nisse

vilken Nisse?

Jo Nisse

vilken Nisse?

Hos Nisse Nisse Nisse Nisse på Sågen.

Grattis Nisse från familjen K! Vi ses klockan 17

Våtdräkt, hjälm och blöja

Peters bror med familj var här igår och fikade på eftermiddagen. Hilda visade dem dockan Ella som hon fått när mamma och pappa hade på sig våtdräkt, hjälm och blöja. Höjda ögonbryn. Ehh? Här följer historien om mammas och pappas äventyr med våtdräkt:

Tidigt under veckan på Korsika bokade vi oss på en canyoning-tur. Den hölls på torsdagen och först var vi reserver men ganska snabbt fick vi reda på att vi fått plats. Jag vet inte riktigt om jag blev glad när vi kom med. Allt eftersom torsdagen närmade sig sökte jag mer fakta, försökte hitta bilder och funderade på vad det egentligen var jag skulle utsätta mig för. Det högsta hoppet var åtta meter men man kunde gå vid sidan om, sa receptionisten. Jag fick min oro stillad men torsdag morgon var pirrig från första tuggan på smörgåsen.

Mormor, morfar, Hilda och Einar vinkade glatt av oss när vi åkte i väg i minibussen upp mot bergen. Det spelades härligt avkopplande musik och jag kunde känna mig lugn tills jag såg mig omkring bland alla muskulösa 25-åriga killar. Det skulle sökert bli en kick för dem och sannolikt också för Peter som inte har några tveksamheter kring höga höjder. Men för lilla mig? Hmm? Var det här verkligen något jag skulle uppskatta?

Vi stannade några minuter och sedan trampade chauffören Fredrik från Calvi verkligen gasen i botten. På höga höjder, smala vägar, tutan ekandes vid varje kurva, stackars kossor som nästan åkte ut för stupen när vi körde förbi och Queen vrålande i högtalarna "We are the champions" var jag inte längre rädd. För canyoningen. Jag insåg att det fanns andra sätt att dö på. Canyoning är ändå kontrollerat men hade verkligen någon kontrollerat Fredriks körförmåga? Och hur sjutton skulle vi ta oss ner för de här vägarna?

Väl uppe var det befriande att siga ur bilen. Uppe i bergen vid Asco-floden låg våtdräkterna, hjälmarna och gummiblöjorna färdiga. Det var en kraftansträngning att ta på dem men resultatet blev riktigt snyggt...

Sedan vandrade en grupp på 16 personer iklädda våtdräkter med de tillhörande attiraljerna samt tennisskor, plus guide iväg nerför floden. Vi rutschade lite och vid första klippan puttade guiden ut mig, kanske fyra meter. Tur var väl det annars hade jag bangat redan där. Jag blundade hela vägen tills jag träffade vattenytan och där slungades man runt i det kalla flodvattnet. Simmade framåt, vandrade en bit, rutschade lite, kom till nästa klippa. Hopp, fem meters magvändning och så plask igen. Genom grottor, över stenar, längs bergväggar med rep som hjälp. En rutsch med tre meters höjd som avslut, plask. Kanske deltog jag i tio av hindren, som jag ansåg att de var. Peter deltog i två fler än mig, men han tyckte snarare att man kunde se dem som events. Tjejen från hotellet gav mig tipset att titta nästa gång jag hoppade men jag lyckades aldrig förmå mig. Kom att tänka på en arbetskompis son som när han var fem åkte störtlopp i skidbackarna med ihopknipna ögon och kände mig ungefär lika dumdristig.

Jag överlevde, och bilfärden ner var rena semestern. Peter le Marc i högtalarna och broms inför alla kurvor och krön. Peter hann till och med ta kort ut genom fönstret.

När vi kom till hotellet satt barnen i poolbaren med mormor och morfar och mumsade baguetter och glass i långa rader. Min kropp var helt slut. Barnens energi tycks nästan outtömlig.

Semesterperspektiv

Nu är vi hemma igen efter en underbar vecka på Korsika. Hur summerar man? Man kan beskriva resan ur en mängd olika vinklar; föräldra-barnperspektivet (som kan innefatta eller utesluta koppla-av-perspektivet), gourmetperspektivet (som kan skildra ljuvliga trerättersmiddagar med passande vin, de korsikanska specialiteterna eller den crepes-dåliga magen en av dagarna), väderperspektivet, resa flyg-,buss- och tågperspektivet, äventyrsperspektivet (kanske ett aningen förvånande perspektiv men ja, faktiskt) eller ett stort och innerligt tack till några personer.

Vi vill tacka:

- mamma och pappa, tillika mormor och morfar som gav oss resan i julklapp och som på alla tänkbara sätt gjorde den till en verklig semester för oss i familjen K.

- världens bästa grannar som tog hand om Sune och hans rutiner och ritualer, och tog in posten

- Ulla och Sven som lånade ut sin resväska

- Linda med familj som lånade ut sin fina sulky

TACK!!! Observera att det är i stället för vykort...

Eller helt enkelt låta bilderna tala för sig själva. Dä ska va gött å ha hatt leditt.

Tomma uppslag och pyssel

En halvtimma av min "barnen sover"-tid har nu gått till att försöka genomföra en funktion på bloggsidan. I sinom tid lyckas jag väl, och jag tänker inte för tillfället avslöja vad det handlar om.

Känner mig en aning disträ och kanske som om jag inte fullt utnyttjar tiden som jag borde. Det finns nämligen något jag verkligen borde göra som jag inte heller tänker avslöja just i skrivandets stund. I stället hittar jag på en massa saker att göra som jag inte alls behöver. Till exempel sitter jag här med mitt fotoalbum, där jag av misstag har ett tomt uppslag mitt i albumet. Det är för sent att göra något åt saken eftersom tio sidor efter uppslaget är fyllda med redan inklistrade kort. Men så häromdagen satt jag och stansade ut några coola jordgubbar (om nu jordgubbar kan vara coola) som jag klistrade upp på ett glittrande gult långsmalt papper. Jag ska använda dem till locket på en av mina pyssellådor. Locket är ganska slitet och jag behöver klistra på ett nytt svart papper som grund. Och istället för att köpa ett svart papper kom jag för en stund sedan på att man kunde ta ett papper ur fotoalbumet. Riva ut det, dra bort korten, klistra in korten en sida tidigare så att jag inte längre har ett tomt uppslag. Vad lönar sig egentligen? Förmodligen inte pyssla alls men det är väldigt roligt...

Mannen kom hem och barnen sover-tiden är slut när hans myndiga stämma hörs i hallen. Såklart undrar han vad jag håller på med när jag fotograferar pyssellådan. Nåväl, det finns som sagt viktigare saker man kan göra. Nu väntar en kväll med väninnorna jag lärde känna under Hildas bebistid. Vi ska ta tåget till restaurang i kväll. Karin som är stormagad tar förmodligen bilen men Linda och jag kan smutta vin i baren ända tills vi tröttnar.

Tid för nonsens

Det finns saker man borde, saker man måste och saker man vill... Just nu har jag inga måsten, vissa borden och ... något jag vill? Skriva några rader på bloggen och sedan kanske göra ett kort till svärfars födelsedag? Jag är nästan 100% säker på att Einar sover nu ända tills Hilda ska hämtas från dagis. Jag vet väl vad jag inte vill, nämligen flytta alla telefonnummer som inte fanns på simkortet från den gamla mobilen till den nya. Känns som ganska onödigt och tråkigt arbete. Något jag inte heller vill är att fortsätta spola teakmöbler med högtryckstvätten, det är INTE roligt.

Mammaledigheten är ganska skön nu ändå. För första gången vet man att barnen sover och att man får lite tid för sig själv varje dag. Man är inte utarbetad, snarare skulle man behöva aningen mer stimulans för hjärnan. Man kan rensa hemma. Man är glad för det lilla.

Små tårar

Det finns saker som får ögonen att tåra sig. Den som är bäst på att framkalla tårarna är faktiskt Hilda, och då menar jag inte vredestårar (som inte alltför sällan också orsakas av henne) utan saker hon gör som gör mig rörd!

På måndagar badar vi med barnen. Först en halvtimma med Einar, då Hilda sitter på kanten och äter kex och så småningom kommer närmare och närmare bassängen. Einar har legat av sig i badet, han tycker inte att det är roligt alls så fort det är minsta risk att ramla i om man inte själv håller sig fast. Sedan kommer pappa Peter, mamma går och hämtar Hildas simglasögon. Hon har fått klart för sig att man har simglasögon i simskolan när man ska bli tre år. För flera veckor sedan började jag prata om simglasögonen av rädsla för att hon i ytterligare ett år skulle strejka med dem. Denna måndag i simhallen sitter glasögonen där som ett smäck hela lektionen och det är just det som gör mig tårögd. Lilla Hilda, som inte alls ville ha de där glasögonen, har förstått vikten av att ha dem och trots att INGEN annan liten kille eller tjej har sina på sig bär hon dem tålmodigt. Hon ser ganska rolig ut, det är så ovant att se henne i glasögonen. När hon tar av sig dem har hon stora röda ringar runt ögonen där de har suttit åt. Så kommer belöningen (hur kan vi vara så taskiga just idag?) schamponeringen, med gallskrik från första till sista duschstund.

Och sedan frågan som man väntat på sen man fick barn, på vägen hem i bilen. "Mamma är det lördag i dag?" Vi ska nämligen äta pizza efter simmet och på pizzerian får man klubba. Har hon till slut blivit så stor att hon undrar om det är lördag? Det ger mig faktiskt en klump i halsen.

Tårögd blir jag också när jag tänker på kvällen som gått. Peter skulle ta barnen för jag ville så gärna damma av "det sista lilla" på övervåningen. Hilda kommer upp och gör mig sällskap när hon tröttnar på pappa och lillebror. Hon ser mig stå på en pall och torka högst upp på bokhyllan och går in i sitt rum för att hämta sin pall, ställer den kloss an min pall, går ner i köket och hämtar disktrasan, säger till Peter där nere: "jag ska gå upp och hjälpa min mamma". Torkar flitigt av bokhyllan på sin nivå med disktrasan. Vi går vidare med rengöring av badrummet. Jag har hink och diskborste och erbjuder Hilda en gammal tandborste som hon kan skrubba med. Kakelplatta för kakelplatta går vi över med våra borstar och när jag skrubbar för noggrannt och länge går hon över till väggkaklet. Jag frågar till slut om vi ska gå ner och ta på henne nattlinne eller pyjamas. Hade det varit skönt att få gå och lägga sig nu? "Jaaa", svarar hon med sin djupa röst. Lilla väna, goa unge!