En liten saknad

Tage sover hos farmor och farfar eftersom han är där tisdagar och onsdagar och vi slutar sent på tisdag och börjar tidigt på onsdag.

Det är tomt här hemma ikväll. Inte lika mycket bus och skratt från de stora heller.

Mer tid över förstås. Kanske bättre sömn.

Och imorgon är han ju här igen.

Om jag helst vill skriva

Varför är jag då så motiverad att träna längdåkning?

Varför är det så skönt att vara tillbaka på sitt vanliga gamla hederliga jobb - visserligen med en del nya uppgifter, men ändå?

Och varför i hela friden är vi på alla dessa trevliga 40-årsfester?

Så mycket bättre

skidåkning, om än med lite gräs i spåren. Så mycket bättre naturupplevelse, så mycket bättre sällskap. Synd att jag vurpade tre gånger. Så mycket bättre att det gick lätt att resa sig.

Peter illustrerar

vår sena ankomst till kvällens fest. Att värden är känd för sin noggrannhet med klockan gjorde oss bara lite rädda.

Första skidturen

för i år avklarad. Det måste verkligen bli fler om jag ska orka tjejvasan. Idag var det bakhalt och ovallat, usla spår och gamla stavar. Om man åtgärdar allt, inklusive mer träning, vad kan då gå fel?

Du ser ut som en rektor

i den där kavajen mamma.

Glömde visst

kameran i mitt tidigare inlägg. Foto som intresse, kamera som leksak.

Hursomhelst.

Det finns annat man glömmer.

Häromveckan gick jag in i en skoaffär för att leta upp ett par stövlar som skulle ersätta de snygga gamla svarta som nu är uttjänta, trasiga i sömmarna. Jag hittade ett par vinterstövlar som var hyfsat snygga, mycket sköna, kändes bekanta på något vis, men gick ut ur affären tomhänt eftersom de inte riktigt var vad jag ville ha.

Dagen efter rotar jag fram dem ur klädkammaren. De där hyfsat snygga och mycket sköna. Hade förmodligen fått nog förra vintern sent omsider och helt enkelt glömt. Tur jag inte köpte dem igen. Nu går jag i dem varje dag. Årets fynd.


Jag hade också glömt av hur roligt det faktiskt kan vara att jobba på skolan när klasserna är bra och arbetsuppgifterna roliga. Dynamiken med alla personer man träffar, ett nyväckt matintresse och mycket att lära sig med administrationen. Smörgåsbordet av trevliga kollegor att luncha med.

Den där dagen i veckan på föräldrarnas företag blir också en deja-vu-upplevelse torsdag efter torsdag. Naturupplevelsen, trädoften, det goda fikat och varierande uppgifter. Tage får vara min följeslagare och han hinner också glömma och komma på till exempel det här med trucken mellan varven.

Avglömt: vantar och snösmak

Och så fredagarna då. När jag är en mammaledig städerska med späckat schema av konfliktlösning och underhållning.

Fredagskänslan är någonting annat. Den glömmer man inte.

Frågestund

Amanda körde frågestund för någon vecka sen.

Nu är det min tur!

Vad gjorde du för tio år sedan?

Började hitta mig själv i en tvåa i Johanneberg i Göteborg. Mormor dog 18 januari och det var begravning i början av februari. Jag tänkte på henne och allt runtomkring. Hade börjat läsa svensklärarurbildning på distans med det fenomenala avtalet jobba 70% till 100%-lön. Tror jag i alla fall, om det inte var året efter. Insåg att det där med skrivande verkligen var mitt gebit. Knäckte extra på guldfynd i nordstan så fort jag hann. Tränade till mitt första göteborgsvarv. Träffade Peter första gången i maj.

Vad gjorde du för ett år sedan?

Var mammaledig med Tage, och hade fullt upp av två barns dagishämtningar och lämningar. Pluggade till webdesigner på kvällstid.

Fem snacks du gillar?

Pringles gröna chipsrör, ostbollar, ostbågar, estrellas grillchips och kanske någon liten frukt- och nötblandning.

Fem sånger du kan hela texten till?
Fem räcker inte på långa vägar, jag kan förmodligen hela texten till uppemot hundra. Kanske någon sjukdom jag har? Bäst sitter nog gamla 60-talslåtar som Oh, Carol eller Tomas Ledins åttiotalsplågor som Sommaren är kort.

Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär?
Betala av lånen och köpa dyra inredningsprylar. Annars skulle jag nog inte ändra så mycket.

Fem dåliga vanor:
Fem? Då skulle jag väl inte stå ut med mig själv? Kanske det ständiga kvällssnaskandet, eller det nattliga surfandet. Min droppnäsa som måste torkas i tid och otid är säkert en ovana.

Fem saker du gillar att göra:
Fika, småprata, surfa, spela wordfeud, skriva.

Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa:
Kläder som sitter fel och kläder med djurmönster är inte min grej.

Fem favoritleksaker:

Datorn, telefonen, köksassistenten, skidorna, kaffekoppen.

En bild från mellandagsrean

som vi verkligen minns som ett kaos. Mitt i allt stök har barnen dessutom en förkärlek till alla provdockor. Härliga vintertid.

Plötsligt blev jag så trött

när jag varit med på kalaslämning. Bra tajming för mamman.

Favorit i repris

- Jag kör väl mitt tomteskägg igen, då.

Äntligen kom snön

och pulkabacken, och snölyktan och de rosiga kinderna och de tindrande ögonen.

Jag hade verkligen inte fattat hur mycket de väntat. Hur mycket de älskar den. Hur glada de skulle bli. Jag trodde nog inte det var möjligt.

Som vanligt är de ju onaturligt glada när kameran kommer fram. Men det var faktiskt äkta glädje.

Längtan efter snö

blir åtminstone lite stillad på skogsstigen. Snart är det tillräckligt i pulkabacken också.

Hemma

med två grabbar idag.

Vi, alla fyra, promenerade till skolan och lämnade Hilda och sedan promenerade vi, alla tre, till två lekplatser och hela vägen hem. Tage har nog de starkaste ben en 1,5-åring kan ha, med gott påhejande av brorsan.

Därför råder nu:

fritt wii-spel för Einar
fri sovning för Tage
fri surf för mamman

Hurra säger vi alla.

Usch

Som om det inte räcker med att få 1500 kr i fortkörningsböter när man tydligen kört 87 km/h på en 80-väg man trodde var 90-väg...

...så får man för säkerhetsskull det här himla roliga och tilltalande bildbeviset också.

Vid ratten på väg till tjejkväll i skaratrakten







Nygift och barnlös för sju år sen











Varsågod och betala. Ful du blivit förresten. Och sliten.

Febrilt letar jag

efter en bild att ersätta tomtefamiljen med.

Nä hä.

Den får väl vara kvar då. Så länge man kan med...

Inte för att barnen gillade snö

på den här tiden.

Peter, Einar och Hilda i februari 2008

Och det är ju skönt med barmark och mildväder när man som jag har långt att köra till jobben.

Men nu längtar de allt efter att prova tefaten. Och jag måste snart börja träna!

Monopolkväll

med två som la upp sina bästa smajl för fotografen.

Det är lustigt hur barnen kan älska monopol så mycket. Kanske är det för att det är som i affären, mamma agerar bank.

Och nej, vi har fortfarande inte fått bort alla ljusstakar.

Vad gör man egentligen om man inte hinner röja bort julen?

Eh. Bloggar?

Den frestande tv:n

Ikväll fastnade jag i reprisen av Stjärnorna på slottet (Johan Rheborgs avsnitt). Det var så fantastiskt bra från början till slut! En stor portion medmänsklighet och humor blandat med tårar och allvar.

Kanske är det bästa med alla de här programmen där man som tittare känner att man går personerna på djupet, Så mycket bättre och Sommarpratarna till exempel, är att få ett hum om deras inställning till livet och nästan känna hur man sitter vid samma bord som de. Kvalitets-tv.

Det var inga direkta roligheter man tog ledigt från där i tv-soffan.

Egentligen skulle vi gömt undan det sista av julen. Ledsen, men jag hann inte ens få ut julen på bloggen...

Räkningarna hade jag också för avsikt att få ur världen, eller åtminstone lagt in på datorn.

Inte ens skönhetssömnen kommer att infinna sig.

Dumma Johan Rheborg.

Jag vattengympade

till Lars Winnerbäck idag och var plötsligt 25 år igen.

Ensam om kvällarna, med bara Lars som sällskap. "Elden" var min favorit.

Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp
Drömmarna och vindarna hjälps åt
och så fort man tittar neråt så vänder dom hitåt och sjunger:
Vart tog den där elden vägen, vart tog elden vägen? 

Drömmarna man hade då, de har bannemej gått i uppfyllelse en efter en.

Sen att det kommit saker emellan som man inte kunnat ana, det är en annan sak.

Det var bara det.

Schysst träningspass. Både i vattnet och i livet.

Pepparkakshuset möter semlorna

Det var dags.

Att krascha pepparkakshuset.

Att äta upp pepparkakshuset.

Att äta första hemmasemlan.

Och att dansa ut julen.

Att bli stark

Hilda har gått omkring med benont sedan dubbla gympapass i onsdags, förmodligen hennes första riktiga träningsvärk.

Igår försökte jag trösta och säga:
- Pappa tycker att det är jättebra med träningsvärk, då blir man starkare sedan.
- Mmmm.

Hilda på gymnastikavslutningen i december

Hilda är sådär övertygad. Einar kommer in i samtalet.

- Men jag gör något annat för att bli stark.

Ett leende sprider sig över ansiktet där han sitter vid köksbordet och väntar på middag.

- Jag behöver inte träna för att bli stark. Vet ni hur jag gör?

Nej, vi vet inte då.

Einar på gymnastikavslutningen i december

- Jag äter MAT!!!

Dagens

största: kartongen (på 35 x 45 cm) som visitkorten kom i, fina för övrigt.

mest brutala uppvaknande: jag, när jag inser att Peter inte förstått att jag ställt om klockan tidigare, utan stängt av den och smugit upp utan att väcka någon. En kvart var vad jag fick i morse innan bilen skulle rulla ur garaget med en Tage i och en färdigduschad och sminkad mamma, ett par mackor och lite annan packning...

rekord: 359 p i ett enda wordfeuddrag. Lycka!

hattigaste: lämning av barn hos svärföräldrarna, hönökakslektion på skolan på morgonen, egenföretagande-kurs i stan på förmiddagen, konteringsutbildning på skolan på eftermiddagen, hämtning hos svärföräldrarna och så hem.

insikt: bättre för mycket än för litet!?

Barnvaktshjälpen

Bilden togs på trettondagen

från snälla farmor och farfar på tisdagar och onsdagar är oumbärlig nu när jag tackat ja till uppdrag utan att ha dagisplats.

Det är roligt att det lilla barnet dessutom är så medvetet nuförtiden. I morse blev han riktigt ledsen när Peter tog på sig jackan och sa hejdå, ända tills Peter förklarade att jag skulle lämna hos farmor och farfar idag. Då nickade han och sa hmm, vinkade till pappa och krånglade inte alls med påklädningen. Väl framme sprang han in, sa hejdå efter visst tjat och vinkade glatt i fönstret. Det är inte svårt att åka och jobba då.

Det gick ju fint

på jobbet.

Kändes bra rätt igenom.

Vad händer nu med alla projekt då?

Söndagsångest

En märklig söndagsångest har infunnit sig. I ärlighetens namn började den redan igår.

Den viskar till mig att det kommer att bli jobbigt imorgon. Mer jobbigt än roligt. Jag ska tillbaka till skolan efter två år, ett nygammalt jobb med pedagogiskt arbete med eleverna till 20 % och resten - som inte är bestämt i procent än men hänger på hur jag vill ha det - IT-administrativt.

Det är klart att det blir bra, eller?

Och vännerna där som ska bli så roligt att träffa.

Och den nya läroplanen, ska den bli rolig att träffa? Och det nya betygssystemet? Och åtkomsten till alla administrativa system?

Fjärilar i magen.

Godaste tårtan

på 35-årsfesten hade tagit två dagar att tillverka. Vi kommer att minnas den i två år. Minst.

Sista julsucken

för säsongen 2011-2012 är lyckligt genomförd.

 

I enlighet med alla tidigare år börjar nu ångesten för att ta ut julgranen. Och i enlighet med alla tidigare år skjuter den skott.

Kommer jag någonsin att tillhöra dem som glatt tar avsked av julen och tar in våren?


Jo, ja i februari kanske. Efter ett tiotal semlor eller så.

Nu börjar det

Jag åt den första idag.
Till och med innan sista julbordet för säsongen.
Den andra? Jodå, jag åt den också idag.
Gjorda av en äkta bagardotter.

Barnen fick välja. Semla eller bulle. De tog bullar.
Hur tänkte de?

Välkommen älskade semlesäsong.

Plägapoesi

Dagens väldigt gammaldagsiga ord, pläga (betyder bruka), får mig att tänka på en vers mormor skrev i min poesibok när jag var liten:

Vandra varsamt ibland vänner

ty det ofta hända plär

att Du ej en enda känner

fast Du mitt ibland dem är

Måste säga att jag åtminstone hittills inte fått erfara dess innebörd, åtminstone inte i vuxen ålder.

Paket med julstämning

Ett stort paket packades upp här hemma idag, kommet hela vägen från Arizona.

Det var kaffe och mjuka lamadjur, godnattsagor och pepparkaksgranar, en fin necessär till mig, en mössa till Peter och barntallrikar och en massa annat

Tillfälligt sjuke pappan syns i bakgrunden på övre bilden, han tyckte det var skönt att få ta på sig en mössa. Tage hade laddat med nappen inför natten men den åkte snabbt ut. Godis är ett ord han synnerligen bra kan bokstavera.

Lite som julafton på nytt!

Om stormen bara kan ebba ut och pappan piggna till så ska vi få dra en sista lyckojulsuck på torsdag. Vi är laddade.

Spänd väntan

på teatervinden.