onsdag 31 december 2008

Gott slut 2008

Här pågår förberedelser både här och där, inte minst vid spisen samtidigt som fingrarna knappar över tangenterna, trots att hela huset sover utom undertecknad. Kanske borde jag avrunda 2008 som ett år då jag varit mammaledig precis hela året, då Hilda fyllde 3 och Einar 1, då jag lärde känna - på nytt eller ytterligare en gång - ett antal människor som har betydelse i mitt liv, då jag började blogga och skriva på allvar, men nej... jag är väl inte så mycket för utvärderingar. Roligare är att blicka framåt, mot nya händelser, ögonblick, mål och upplevelser.

Emellertid är det faktiskt svårt att blicka längre fram än till kvällens dessert. Peter har gjort den med omsorgsfull hand. Visst ser den mest ut som en påskhälsning...

...men när vi vänder den och sticker i tomtebloss och softar belysningen en aning, då lär slutet bli riktigt gott!

tisdag 30 december 2008

18 dagar över tiden

Och så kom det EFTERLÄNGTADE sms:et.

En sak undrar jag bara: hur kunde jag vara så säker på att det var en kille? Och vem ska nu få den fina bodyn jag köpte till bebisen som blev en Alma redan i augusti?

Många varma grattis hur som helst!

Spännande förluster

Idag har jag shoppat loss med min namne och själsfrände. Ibland undrar man hur mycket man egentligen kan ha gemensamt. Att vi åkt konståkning och spelat gitarr som unga, är kanske inte lika konstigt som att vi båda är IT-pedagoger eller att våra män är fysiker som fyller år med 24 timmars mellanrum. Konstigast av allt är väl ändå att vi en kort period hette exakt samma namn, och då menar jag för-, mellan- och efternamn. Marie gifte till sig det som jag gifte bort.

I förrgår passade jag också på att shoppa... något som Peter och jag aldrig haft i vår hand förut, åtminstone inte så länge vi känt varann, och åtminstone inte de senaste 10 åren - varsin bingolott. De stod där så frestande när jag köpte månadskort på västtrafik att jag var nästan helt säker på att det var vinst på dem. Och mycket riktigt var det lika fantastiskt spännande som jag hoppats när vi båda var ett enda nummer ifrån 250 000 kronor, så det var faktiskt värt hundringen. På ögonblick av spänning är man rikare i alla fall, även om kassan sinar i takt med upplevelserna. Jag menar, min helekipering idag var inte heller gratis... men roligt var det.

måndag 29 december 2008

Uppoffringar

Är det en uppoffring för barnen att tvingas leka själva när vi vill äta färdigt, vara kreativa, luta oss tillbaka i soffan, tala i telefon, samla ihop tvätten? Är det en uppoffring för Peter att ensam ta hand om barnen när jag skriver eller shoppar eller gör något annat kul? Är det en uppoffring för mig när Peter har haft så långa arbetsdagar så att jag konstant har någon som pockar på uppmärksamhet från 5.30 på morgonen till 17.30 på kvällen? Eller är det egentligen han som offrar sig som missar tiden med sina barn, och som istället lägger den på arbete och tågresor? Vem offrar sig för vem? Blir Hilda åsidosatt för att hon är storasyster? Blir Einar åsidosatt för att han är lillebror?

Det dåliga samvetet ställer frågor. Svaren blir några undvikande "kanske", "ibland" och "ja, så är det nog".

Idag fick vi lite rättvisa allesammans. Tio minuters bilresa härifrån kunde barnen se på hästar och klappa en snäll stallkatt, jag kunde fotografera ett frostigt landskap och Peter kunde träna inför Vasaloppet genom att springa hela vägen hem. Vi är alla nöjda och glada. Det dåliga samvetet kan hälsa hem.

söndag 28 december 2008

Resesällskap

Idag ska jag träffa min kompis C som jag inte sett på fyra år. En gång i tidernas begynnelse, eller nja, för ett antal år sedan, ringde jag henne och berättade om en kompis kompis jag träffat som skulle passa henne perfekt. Han var för kort för mig som är så lång, och möjligen för gammal. Singlar som vi var kunde man ju alltid titta lite åt varandra.

Samma kväll drog kompisens kompis hem ett gäng personer till min innergård på grillning. Det var en kväll i maj strax efter pingst och jag är väldigt glad att min kompis C fick förhinder den kvällen. Dikten till höger handlar nämligen om det tillfället. Och kompisens kompis var...gissa vem?

Vilken resa det har varit sedan dess.

lördag 27 december 2008

Julens ögonblick


Kanske var det här julens vackraste ögonblick - i alla fall när man tittar på fotona så här i efterhand. Fotograf är Peter med sitt nya objektiv.

...och julen varar än till påska


Fast det känns nästan som om julen är slut när man lämnat annandagen bakom sig. Visserligen är Peter just nu ute och tar in tallriset som vi aldrig hann före jul, just för att julen inte är slut än, och när barnen skulle äta frukost lät det:
- Nu ska vi tända datumljusen!
- Nej, de är slut för nu har det varit julafton.
- Men sen ska vi öppna chokladkalendern!
- Nej, ni har ju redan öppnat alla luckor i den.
- Var är vår grankalender? Är det min tur idag?
- Nej, den hade bara 24 lådor och sen kom tomten med massa julkappar.
- Nu börjar snart julkalendern på TV!
- Nej, det var sista avsnittet på julafton.
Barnen hade sällskap av mamma och pappa tråk vid frukost som inte ville eller kunde göra något roligt, som innan julafton. Nu är det bara som vanligt igen. Förutom tallriset förstås.

För oss har julen varit avkopplande och stämningsfull med alla sina stunder vi sett fram emot halva året. I föräldrahemmet kunde vi känna oss som två tonåringar med maten serverad framför oss, på det där riktigt bortskämda sättet som när kaffet kommer fram innan man hunnit resa sig från frukostbordet, eller när man blir sur för att man inte får ta disken. Eller när man knappt hinner känna att man är sugen förrän sillsalladen är serverad, eller när man somnar framför Kalle Anka. Borde vi inte skämmas lite? Ändå är det skönt att vara tillbaka i vardagen, som ju inte är någon vardag än på länge, länge. Hemma hos oss, Pippi Långstrump och tallriset.

tisdag 23 december 2008

En julhälsning


Granen är klädd. Peter och barnen är ute och köper sscchhinka och jag har lovat städa så mycket jag hinner, ja som vanligt "det sista lilla". Men det vore väl attans om jag inte hann blogga lite, som en liten julhälsning till eventuella läsare dan före dan.



Med de här bilderna vill vi önska en riktigt god jul. Ta hand om varandra och släpp barnen fritt vid granen!

Hur snälla vi har varit i år kanske vi får svar på när vi öppnar denna stora, stora låda, som kom med den stora, stora postbilen från det stora, stora landet i väster. Tycker det verkar båda gott hittills.

måndag 22 december 2008

Den finaste presenten

Jag måste hylla Amandas vackra inlägg för drygt en månad sen.

Den näst finaste presenten vi gett varandra är förmodligen vår NikonD80, julaftonsmorgonen 2007. Som jag älskar vår kamera! Faktiskt har jag svårt att tänka mig ett liv utan den, eller kanske dess produkter; bilderna; konsten. Varje dag kan man känna sig lite som en konstnär med den i bagaget. Vårt redskap.

Den finaste presenten är barnen.
Och att vi har varandra.

Nu är det snart, snart, snart jul. Dagen före dopparedagen är minutiöst fylld med "det sista lilla" vi har kvar innan julafton. Sista städningen, sista matlagningen, första och sista knäckkokningen, granklädningen, sista dammningen, sista tvättmaskinerna, packningen, batteriladdningen av den näst finaste presenten och så julklappsinpackningen till de små - finaste presenterna. Mitt i alltihop har man ju varandra. Efter jul har man kanske dessutom tid för varandra. Vem sa något om att inte stressa? I stället skrev man om att spänna av, liksom.

Mamma, lilla mamma


Vem är väl som du?

som bryr sig om,
som inbjuder så till att berätta,
som uppmuntrar, varnar, ger råd,
som sätter ord på det jag inte alltid förstår,
som ömmar för små och svaga,
och är så kärleksfull
och samtidigt är en drivkraft av enorma mått
med ett jäklaranamma

INGEN i hela världen!

Grattis på födelsedagen!
Hoppas att du, litegrann i alla fall, kan känna att det är din dag trots att det är sista stressiga arbetsdagen före jul. Vi ringer i alla fall och gör oss hörda på morgonen, så håll luren en bit från örat.

söndag 21 december 2008

Så nära men ändå så långt borta

Synd bara att pinnlivet var så fjärran när han med den lilla varma handen vaknade 05.30 i morse.

Livet på en pinne

Det är verkligen något extra med första dagen på julledigheten. Det kan nästan inte bli bättre än en kombination av måsten och umgänge med nära och kära. För plikter lite till mans har man väl så där fyra dagar före jul, som storstädning av hela huset gång på gång. Vi tog undervåningen igår men frågan är om vi inte får ta den i morgon igen.

Sedan får man lön för mödan när det bär av i bilen mot - nya mål? Nja, nygamla kanske. Att få se min farmors 98-åriga strålande ögon, rosenrosa kinder och få en kort pratstund, låta Einar säga goddag, goddag till henne med sin väldigt lilla hand i hennes väldigt gamla, eller låta Hilda möta henne med mössan av blyghet neddragen till hakan, det är ett av de där ögonblicken att samla på.

Nästa ögonblick är att mötas av julbelysning med glittrande lampor, köra in på den så välbekanta uppfarten, ställa en snäll granbock vid trappan, krama om sin kusin för att sedan knacka på porten - som tomten nästan, men i stället sjunga "ja må hon leva" för sin lilla mamma. Glöggen är serverad där inne, bordet dukat med godsaker, barnen är snälla och ögonblicken - rakt in i hjärtat! Vad är det om inte livet på en pinne?

fredag 19 december 2008

För exakt tre år sedan...


...togs de här bilderna på Maui, Hawaii. Hilda var nästan tre månader, solen strålade från en knallblå himmel och man kunde hoppa i poolen eller havet närhelst man hade lust. Konstigt att man ändå till viss del saknar snön i juletid, trots att den nästan aldrig infinner sig på hemmaplan heller. Fast egentligen kan jag nog inte säga att vi saknade något den julen.

Och folk man mötte i rulltrappan, på trottoarerna eller vid havet kunde säga: "Oh guys, you´ve been reeeeaaaaally blessed this year" med menande blickar på den lilla, lilla Hilda.

Ibland när båda barnen skriker högre, högre och högre så att man helst bara vill öppna en lucka och försvinna från deras tillvaro, tänker jag på den där meningen, fast inte förrän efteråt, när de tystnat. Vi är välsignade, det är vi sannerligen.

torsdag 18 december 2008

Från slutkörd till... trött?

Nu har det hänt. Nu har det verkligen hänt. Einar har sovit en hel natt i sin egen säng utan att vakna en enda gång, för första gången i hela sitt liv! Hela hans liv är ett och ett halvt års - i det här fallet - för oss sömnlösa nätter. Han kanske också har växt upp?
Nu tar jag bort "slutkörd" från min profil.


Även om man fortfarande kan ha rätt till en paus ibland - ivrigt påhejad av barnen.

onsdag 17 december 2008

Billigt värre


Det var verkligen skönt att någon kunde sätta ord på det som jag aldrig kunde uttryckt bättre utan bara gick och muttrade över, alla som gnäller över årets julkalender. Vi älskar årets julkalender! I helgen sa Peter och jag i en mun vid frukostbordet: "Tänk att de rövade bort tomtefar" efter att ha sett dagens avsnitt. Om vi är själsfränder eller bara håller en allmänt billig nivå på konversationerna är jag nog inte rätt person att avgöra. Eller är jag det? I så fall säger jag det förstnämnda.

Idag köpte vi varsin ängel till dagisfröknarna - eller förskolepedagogerna om man så vill. 9 kr och 50 öre styck, det är ju så billigt att man skäms. Det känns som på tiden när 10-öringarna skramlade runt i den cerisa, klistermärksprydda flickplånboken.

Och med sidenband, handstämplat kort och lite cellofan runt ska väl varenda fröken smälta?

Lucia och uppväxt


Efter väntan som kändes som en evighet som förväntansfull förälder bland 100 andra förväntansfulla föräldrar tågade de in, dessa små ljuvliga uppenbarelser. Ingen blev besviken, även om alla andra borde ha blivit det eftersom Hilda var sötast. Vilken tur att just vi är hennes föräldrar!
Efteråt konstaterade hon:
-Nu har jag växt upp, mamma!
Och det är verkligen roligt om firande i dagarna tre har fått henne att känna sig större, såvida lucia inte berövat henne barndomen. Det där med "växt upp" kanske man får ta med en nypa salt när det är en treåring som står för uttrycket.
Själv växte jag upp som mest när musikläraren och ledaren för kören i mellanstadiet pekade på mig med hela armen och sa:
-Det är DU som sjunger falskt! Kan du sjunga tyst i början och starkare och starkare först i refrängen vore det bra.
Men jag är inte bitter. Jag sjöng väl helt enkelt inget vidare.

tisdag 16 december 2008

Två som undrar

Min man vardagshjälten undrade varför jag inte skrev på bloggen vem som släppte ut Sune. Själv undrar jag om det verkligen spelar någon roll i sammanhanget med tanke på vem det var som stängde in honom.

Men som sagt, nu skämmer vi bort honom. Förmodligen sov han hela tiden i garderoben men det ska väl till en del för att få det dåliga samvetet stillat.

måndag 15 december 2008

Stackaren


Här är han. Utsläppt. Vi fjäskar för honom lite extra idag.

Trapped

Det har varit något med dörrar det senaste dygnet. Igår fick vi väldigt bråttom iväg till en väldigt trevlig sammankomst som ägde rum väldigt mycket tidigare än vad vi trodde. Strax innan hade vi tagit ut alla jullådor och satt in några tomma adventskartonger i korridoren innanför klädkammaren och övervåningen var ett totalkaos. Jag sprang upp för att hämta sockar och upptäckte att dörren till korridorsförvaringen i klädkammaren var öppen så jag stängde den och låste ordentligt. Fem minuter senare sprang Peter upp för att byta byxor och stängde ordentligt dörren till själva klädkammaren. Så, klart att åka. Åtskilliga timmar senare nattar vi var sitt barn och hör ljudliga jamanden någonstans ifrån... och utanför ytterdörren är han inte. Gissa var?

Idag hade vi roligt med dörröppningsknappen på bvc, ända tills Hilda fastnade mellan dörren och väggen när den öppnades, blev ledsen, tröstad och innan jag vet ordet av har dörren åkt igen...på Einar som flyger sin kos. Dumma, dumma dörren.

Kanske skulle man googla snygga draperier idag?

söndag 14 december 2008

Svunna tiders rosa moln

Och om de svunna tiderna kan man alltid drömma när man ser denna hyllning till luciadagen i gårdagens gp:

lördag 13 december 2008

Det vackraste

Luciamorgon, levande ljus, lussekatter på sängen, ja - i svunna tider! Den här morgonen vaknar jag med två barn i sängen men ingen man. Einar krånglar runt och vi går upp, eller snarare ner och byter till tomtedräkt, på honom alltså. Snabbt bestämmer jag mig för att göra en kupp, lussa för den sovande Peter fast vi kommit överens om att han och barnen skulle lussa för mig. Då ljuder dock en liten röst uppifrån:
- Mamma, vad gör ni?, en vaken Hilda och alldeles strax en vaken Peter som kommer upp, eller ner, och så... ja, jag går upp och lägger mig igen och låtsas sova.

Väntar. Hör bråk om tomteluvan. Skönjer steg i trappan.
- Pappa, varför sjunger vi inte jag må hon leva?
Anar viskningar som svar.
- Men pappa, varför sjunger vi inte Santa Lucia NU DÅ?

Och så ramlar de in. Först den lille tomten, sedan den store stjärngossen och sist, eller först inte alls, den mest bedårande lilla lucia som blir kvar utanför dörren. Jag torkar en tår som faller ner för kinden. Det må vara långt ifrån svunna tider och är väl närmast försvunna tider men det är ändå det vackraste i hela världen.

fredag 12 december 2008

Man vet att det lider mot jul när

man avnjuter sju sorters kakor under en adventsfika,

det första julkortet dimper ned i brevlådan,

man får en reflex på alla ställen man vistas,

man smakat av pepparkaksdegen,

man får en för tidig julklapp inför Det Stora Baket,

man bakar pepparkakor av hjärtans lust...

...och äter dem nygräddade,

man håller på att frysa rumpan av sig på Liseberg men ändå stannar en liten stund till...

...så att barnen får träffa kanintomten...

...och överlämna önskelistor,


man gör smällkarameller i goda vänners lag...
...och kommer hem till en snöklädd tomt.

Faktiskt så finns det ett säkert tecken på att lucia är i antågande också. Det torde vara att mannen kommer hem från jobbet med den vita särken i väskan, nöjd och nysjungen.