Den rätta stämningen

Det blev städat och pyntat till slut. Kvart över tio igår kväll satte vi oss med glöggmuggar, rena dukar, mossfyllda ljusstakar och julmusik i stereohögtalarna. Lutade huvudena bakåt i soffan och så... fanns den där, den rätta STÄMNINGEN. Att vi hade flängt runt de senaste timmarna som två illrar och plockat upp, torkat av, plockat fram, satt upp stjärnor och ljusstakar, plockat bort, var mödan värt i samma sekund kryddorna och hettan fyllde munnen och klockorna i Jingle bells nådde öronen. Mmmmm!

Man blir nästan tårögd när man tänker på att det lider mot jul. Alla ljus, alla traditioner. Och de små barnen... Hilda fladdrade runt som en liten ängel och tittade på allt i morse.

-Är det jul nu? Gillar du tomten Einar?

-Näää!

-Men han är snäll, Einar! Han kommer med paket! Har tomten händer, mamma?

-Ja, det har han, vad tänker du på? Ska du ta tomten i handen i år?

-Men jag vågar ju inte gå fram till tomten.

Det roligaste var i alla fall datumljusen, konstaterades det. Vi dekorerade dem flitigt igår, Einar la en sista touch med sin napp för att det skulle bli riktigt fint.

Vips! så är det klart

Hela huset är upp och ner, jag borde städa flera timmar i sträck från och med nu så att det blir fint till advent, speciellt med tanke på att jag tackade ja till en adventsfika imorgon klockan 15, när vi egentligen skulle adventsstädat. Det finns ett ganska stort motstånd att sätta igång. Tänk om man bara kunde ta Hildas lilla trollspö och Vips! Skinande, frostigt, vitt och rent, dra en sticka och tända ljusen i stakarna, tända kakelugnen, plocka fram nybakta lussekatter. Mmmm.

Innan ska jag bara...

...surfa lite
...köra en tvättmaskin
...vika tvätt från två maskiner
...plocka undan det värsta från golven

Och så skickade jag precis in ett tävlingsbidrag till det här. Tyvärr kan det inte visas upp ännu - skulle inte tro att jag vinner, men utifall att...och jag gjorde det BARA för att jag hade tiden. Mamma undrade om det var en fin vinst, om det var värt det. Det är ju inte det som är grejen. Det är nog pysselsuget som är grejen.

Grått och frostigt

Första advent på söndag. Jag vill ha det skirt och frostigt när man tittar ut, jag vill läsa Hus och hem i dagsljus - men här är inget dagsljus. Det är grått och blåsigt, grått och regnigt och grått och grått.

På lördag ska vi sätta fart. Vi ska plocka fram ljusstakar, adventssaker, plocka mossa, lingonris, städa och göra fint. Hinner vi fönstren också så hade det varit toppen. Titta ut mot ett frostigt landskap. På lördag, på lördag. Kanske baka lussekatter också, till adventsfikat. Kanske satsa på vitare adventssaker i år? För den frostiga känslan. Vi har redan både novemberkaktus, cyklamen och orkidé som blommar i vitt. Om det skulle bli så här grått till första advent, menar jag. Men det blir det väl inte. I alla fall inte om vi har rent, vitt, nybakt och frostigt inne?

Goda morgnar

Einar klunkade i sig vatten vid frukostbordet i morse. Varje gång han svalde gav han ifrån sig ett ljudligt

-Aaaaahhh! och tittade på Hilda.

-Einar, det låter inte så trevligt! sa hon uppfostrande tillbaka, Einar! Einar! Det låter inte trevligt!

Skönt att för en gångs skull kunna luta sig tillbaka. Dessa frukostar...

Sinne för ekonomi?

Min aktivitet vid datorn idag tycks också oändlig... Precis som Einars plötsliga intresse för pengar. Jag tömde mina fickor när jag skulle slänga jeansen på tvätt förut och ut for diverse mynt. PEENGAA, PEENGAA! vrålade han. Konstigt nog är det ett av de få ord han kan i visan också: "Det är inte illa, jag har apa häst och villa, kappsäck full med... PEENGAA!" Lyckligt leende och mycket nöjd. Det är nästan att man blir orolig.

Igår gick det inte att väcka honom när han blivit inburen från bilen. Han fick ligga i soffan under tiden vi åt, till Sunes lycka. Det bästa, ur kattperspektiv, var att han förblev sovande.

Och kärleken till en mamma...

När man sitter på nyss nämnda flygbuss och skickar sms till någon vid en dator därhemma: "Kan du kolla om min flight möjligtvis är lite sen?" och hoppas, hoppas på ett svar snabbt, innan man VET att man kommer att missa flyget... och sekunderna och minuterna går för fort och långsamt på en gång. Då kommer det ett pip tillbaka inom loppet av två minuter från någon som aldrig sviker, alltid finns där - mamma! Med ett glädjebud dessutom, en halvtimmas försening, perfekt!

Och den vänskapen är oändlig

När tillvaron rasar samman är vänskapen så stark, så stark. Hur gärna vi än ville åka hem till Sverige igen och veta att allt "gått bra", ville vi hellre stanna i villan i Helsingfors. Ta hand om, hjälpa, stötta och bara vara tillsammans.

Det räcker att sitta på en långsam flygbuss i snökaos och veta att man kommer fram i sista minuten, om man ens får checka in till sin flight, att ha två små barn med sig och en vagn som ska krånglas i en påse på en specialincheckning, för att känna betydelsen av att ha en riktig vän vid sin sida.

Rikare på erfarenheter och nya mål är jag efter resan, och vi har fått se Helsingfors ur olika vinklar, men framför allt känner jag starkare än någonsin inför begreppet vänskap.

Bruten svanskota eller Fractura ossis coccygis

är den hemska diagnosen. Karin... älskade vän.

Och så händer det...

...som inte får hända när allt gått så bra. Snön är så fin, så fin, men så förrädisk. Karin halkar på nedersta trappsteget utanför affären och slår i svanskotan så att hon bara skriker. Gravid i vecka 28, Vera på armen, snöstorm och en smärta som skär genom hela kroppen. Sambon är på turné och vi åker hem i morgon och hon är ensam i sitt nya land, med de finska släktingarna tre timmars tågresa bort. Vi bakar pizza med barnen när ambulanspersonalen kommer och tar henne med. STACKARS, STACKARS och ATTANS och ORD som inte räcker till i bedrövelsen.

En riktigt finskt snöig söndag

Som alla prognoser utlovat är det finsk snöstorm idag. Det enda jag gjort utanför dörren på Tiirasaarentie är att ha tagit mig fram och tillbaka till soptunnan. I förmiddags gjorde vi en studio för att ta julkort på Vera. Tjockis O var med på en del av korten under ett visst mått av motvilja.

När Einar hälsade på Julgubben igår var han inte heller oskeptisk.

Acklimatisering

Hilda längtade efter pappa idag när hon kände sig trött efter lunchen. Vi hade gått länge i stan innan, den pudriga, kalla snöstaden. Som tur var gick det över och när vi kom hem lekte barnen som om de bott här och känt varandra hela sitt liv. Acklimatisering kanske man kan kalla det. Eller var det plättarna och lördagsgodiset?

Världens vackraste lekplats...

...finns nog fem minuters promenad från villan i Helsingfors. Som ett skepp på havsstranden.

Välkommen till Helsingfors

Idag bloggar jag från Helsingfors! Är inte tekniken förunderlig? Och flygresan gick faktiskt bara bra, varför skulle den inte gjort det? Vi bor i ett stort gammalt kråkslott, precis vid havet, 20 minuter från Stockman som motsvarar svenska NK.

Barnen har uppfört sig bättre än bra även om inte personalen på Rosso tyckte det efter två timmars pizza- och kycklingätande, glassätande, blöjbytande och sångspringande. "Nu har alla förstått att vi är svenska här" sa Carola när barnen vrålat Bä bä vita lamm och gjort ullerullerullen extra snabb.

Nu ringer klockan - nu städar vi

-Men... jag städade ju här igår mamma. Vad har Einar gjort?

Precis vad jag också undrar över.

Gräsänklingar

Vet inte vad som tagit åt vår katt, som hulkar och ligger inne. Kanske har Sune en alltför stor kärlek till alla sorkar och möss? Nåja, nu får han och Peter vara gräsänklingar för i morgon vid den här tiden är vi andra här:

För en vecka sedan när jag kom hem ifrån the shopping of my life såg det ut så här, på tal om gräsänklingar.

Och när jag ändå är inne på ämnet hörde jag på språkprogram på radion en dag för några veckor sedan. Någon hade skrivit in för att få reda på varför det heter änkestöt när man slår sig och det gör så ont i armbågen. Jodå, det hade panelen svar på; förr sa man nämligen att armbågsstöt och änkemanssorg går snabbt över, därav uppkom ordet änkestöt. Värre var det väl för änkorna, eller?

Julväntan och lycka för tre

Vi kommer att kunna njuta av tiden före jul det här året, det är jag säker på så här en och en halv månad innan. Julklapparna är i stort sett helt klara och kassan i stort sett helt tömd.

I morse sa Hilda: Titta! Pippi har fräknar i håret!

- Flätor menar du? svarade jag

- Jaa! Och prickar!

Lycka är att leta efter saker man önskar sig i en tidning, och hitta en hel sida full av pippi-prylar. Lycka är att luta sig över storasysters axel och få ta del av entusiasmen. Lycka är att ha fyndat pippi-leksaker billigt på Ullared.

Att behaga barn

Han har segrat. Igen. Nu steker jag pannkakor eller plättar varje dag för att behaga honom. Jag vägrar nämligen steka blodpudding, annars hade det också fungerat på samma vis. Det känns ändå som om segern är min när han somnar klockan elva på förmiddagen, mätt och go', med en djup suck och leende mun under nappen, och jag kan dricka rykande hett kaffe med mjölk, äta tutti-frutti-plopp och surfa.

Idag kom vi för sent till dagis. Det var nämligen sopbilsshow utanför vårt köksfönster. Den stora, gula bilen stannar, en man går ur, kör fram tunnan, trycker på en knapp och hissar upp, hissar ner igen, ställer tillbaka, sätter sig i den stora gula, kör fram några meter och gör om samma procedur. Barnen är som klistrade vid rutan. Inte kan vi gå till dagis mitt i den fantastiska underhållningen. Leve sopbilen!

Tankesvada

Tankarna flyger fram och tillbaka, inte som pigga svalor utan snarare som höstslöa flugor. Är det för sent för en kopp kaffe? Vad är det på TV? Ska jag göra ett kort till Simon, 8 år, ikväll eller en annan kväll i veckan?

Peter ger rullskidorna en andra chans. Han, som alltid brukar vara entusiasmen själv över nya saker, kom hem förra gången med orden "det var inte min grej". Kanske borde man hoppas på riktig snö istället, bara inte på fredag när vi ska flyga. Jag är lite, lite orolig över själva flygningen, att det ska hända något och att jag inte ska kunna rädda barnen. Bara var mors skräck antar jag och slår bort tanken så fort den kommer, men den kommer tillbaka då och då. När jag bokade resan trodde jag aldrig att jag skulle oroa mig över just det och att flyga är ju ingen direkt nyhet för mig. Jag har väl aldrig tyckt om det riktigt, när jag tänker efter. Att lyfta, att flyga och att landa, det är ju faktiskt helt onaturligt för oss mänskliga.

Smörj kråset dot com

Idag är en speciell dag. För fem år sedan friade Peter till mig. Tomten (med betoning på första stavelsen, till skillnad från häromdagen) bestod då av ett röse enorma stenbumlingar. Vädret var riktigt dåligt, precis som idag, och när Peter stod på en av bumlingarna och väntade och väntade, så satt jag i passagerarsätet och tyckte att allt var allmänt pestigt. Till slut fick han vackert komma in och sätta sig i bilen för att få komma i samspråk med mig... och de där ORDEN... fastetsade i hjärtat, levande varje dag - i praktiken; familjen, hemmet, äktenskapet, kärleken. Nu vilar huset och gräsmattan tryggt högt ovanpå stenbumlingarna. Det gjorde dessvärre ont att sälja den där bilen - min lilla svarta.

Flera tjejer i vår omgivning fyller år idag. Cissi, Olivia, Maria - grattis på friardagen! Friardagen.COM, fundera på den en stund.

Vi var många i ett litet hus vid ett stormigt Vänern i helgen. Släktsammankomst, gås med krås, Klings glasstårta, "gäss te dej" och andra sånger. Konstigt nog lyckades vi inte få själva gåsen på bild, men kanske är känslan fångad? Gåsamedda' and long time ago in a small town of... we play a bunch of instruments you see.

Och när man...

... har handlat färdigt alla sina julklappar på Gekås... och beställt alla sina julkort på Extrafilm... och det är fredag kväll med hela helgen kvar... vad ska man göra då? Ja vad ska man göra då??

Tjohooo eller konsten att FYLLA en kundvagn på fyra timmar

Oj oj oj! Det var en upplevelse som hette duga...som gav mersmak...som tömde plånboken...som fyllde sinnet med energi till ett helt kompani. Det finns inget som är så UNDERBART som att SHOPPA LOSS. Dessutom till halva priset. Nu ska jag sova med ett leende på läpparna i en vecka. Godnatt!

Det ordnar sig

Mina etiketter i högerspalten måste ordnas upp. Jag menar flikar som "pappor", "siffror" och "sopbilen" kan faktiskt gå in under en gemensam nämnare tillsammans med 20 andra. Jag förstod nog inte syftet med att sätta etikett först.

Lite varstans borde man bli lite mer ordnad. Det blir skönt när tid för julstädning är inne så att man får lite reda i kaoset här hemma. Inte ens min förkylning är det någon ordning på. Den sitter på ena sidan bara, täppa i ena näsborren men inte i andra, ena ögat tårar sig medan det andra är piggt och vaket. Det är väl ungefär som man känner sig varje dag som hemmamamma. Halvt småsjuk, halvhjärtat pigg på saker.

Hur kan det komma sig att jag tänker på att ordna upp saker en dag som denna, när jag för första gången på minst 15 år ska få uppleva fenomenet Ullared? Klockan 14 bär det av mot mer struktur. Eller har jag missuppfattat hela grejen?

Jag gillar inte tomtar

Hilda säger allt fler saker att höja på ögonbrynen åt. HETHE GUD (hon kan inte säga r utan inspireras av engelskan) VAD HÄTH ÄTH STÖÖÖKIGT! HEETHEE GUUUD! Vem kan hon hört säga det? Häromdagen sa hon: mamma, jag gillar inte tomtar. Nähä, svarade jag och började fundera över vad hon menade. Det måste förstås ha varit för att tandsköterskan sa till henne att slå in alla sina nappar och ge till tomten. Klart att inte han verkar som någon vidare bra person.

Och på tal om tomtar, så här i annalkande juletider lägger man in helt andra tolkningar när man läser tidningen:

Ju större tomte, desto fler nappar får han - Herregud.

Läsupplevelse utöver det vanliga

Nu gör jag en chansning och skriver ett inlägg med 1-åringen i knät. Det får bära eller brista, det måste berättas:


Jag har haft en läsupplevelse utöver det vanliga. Det började nog för flera månader sedan när jag först kikade in på Amandas blogg. Något fick mig att vilja läsa mer, och mer. Jag klickade på bloggen varje dag, började kommentera inläggen och fick svar och beställde hennes bok "Styggelsen". Boken klamrade sig fast vid mig precis som handlingens övernaturliga Singa gjorde vid livet, ville inte släppa taget. Det här var verkligen litteratur av det otäcka slaget, som tränger sig på, som jag inte vågade läsa ut igår kväll utan sparade till frukosten för att samla mod. Vilket språk! Det ville inte heller släppa taget, magiskt! Miljöerna beskrivs så att man känner sig närvarande, mitt i det otäcka, ondskefulla hela tiden. Målande beskrivningar som lämnar tillräckligt mycket över åt läsaren för att tillverka egna bilder - hemska sådana om ondskan som kan bo i en människa. "Full av färg och karaktär" har någon beskrivit den, vilket jag kan instämma med även om jag personligen ser färgspektrumet i miljoner gråbeige toner i sjukhusets källare på den västgötska slätten.





Bloggen heter "Alla har en bok inom sig" men jag hoppas att Amanda har fler. Nu kallar barnen.

Det var inte Peter

Ojsan, hoppsan. Jag har bjudit in Peter att skriva inlägg på min blogg, men jag lyckades just beröva honom sitt första inlägg. Det var inte han, det var jag som skrev. Men okej, nu verkar det fungera. Det kanske är lättare att skriva när man väl börjat, vad vet jag? Eller jo, det vet ju jag.

Stöpt i mänsklig värme

Igår stöpte Peter och barnen ljus enligt gammal tradition i ett väldigt gammalt hus tillsammans med närmsta släkten. Man kan riktigt känna värmen när man ser bilderna, både den mänskliga och den som ligger i rummet av det varma stearinet.

Hemma försöker vi stöpa barnen varje dag. Vi formar dem så att de ska passa in i vår värld, och den stora, hårda världen som väntar dem. Vid matbordet, när de ligger som två ormar på varsin barnstol och slingrar sig bort från tallrikarna. Vid handfatet, när de kastar sig handlöst bakåt mot stengolvet och vägrar tvätta sig och borsta tänderna. När skorna ska på och Einar hellre springer iväg med en vinterkänga för att bli jagad och få hela proceduren mycket roligare. När det är läggdags och Hilda är övertrött och bara skriker och sparkar. Hela tiden försöker vi ha tålamod, leka fram ritualerna och hur lätt är det när man själv bara vill sparka och skrika som ett barn i deras egen ålder?

Vi bor i ett av de länder i världen där levnadsstandarden är högst. Visserligen går vi in i en lågkonjunktur men i vår lilla avkrok av det lilla samhället i det trygga landet märks det mest på att vi inte kan resa utomlands eller byta bil lika ofta. Barnens lilla, lilla värld består av huset, dagis, öppna förskolan, simskolan, familj, släkt och vänner. Så fort något är lite nytt och obekant blir det otäckt, hälsar någon för snabbt blir man så blyg att gråten tjocknar i halsen, om något går som man inte tänkte sig i den lilla världen blir man så frustrerad, arg och ledsen. Små ljuvliga barn - hur ska vi kunna hjälpa er att klara er i den stora världen? Hur ska det gå för er i framtiden? Hur kan vi bäst forma, fostra, stötta? Och hur ska ni kunna ta emot? I all mänsklig värme, i tid som lackar mot jul, bland ljus och mys, finns ändå allvaret där, oron och förhoppningen.

Pysselsjuk

Ja, pyssla orkade jag förstås. Liggandes i soffan med saxen i högsta hugg. Kattkort till papporna.